Public service-kommittén presenterade i går ett förslag där dagens hushållsbaserade tv-avgift ersätts av en individuell skatt som baseras på inkomst. Men den ska aldrig bli högre per person än drygt hälften av dagens avgift för ett hushåll.
På många sätt tycker jag att det är en bra förändring. Man slipper jaga avgiftsflyende och man slipper tjafsa om vilken typ av utrustning som är avgiftspliktig.
Men samtidigt kan jag ju inte låta bli att känna en viss avund mot dem som sysslar med statligt sanktionerad public service.
En av anledningarna till förändringen är att fler och fler säger upp sitt tv-innehav. Tänk om mediehus som det som jag arbetar för kunde omhuldas på samma sätt. Vi har märkt att de som vill betala för sina nyheter blir färre och färre. Så vi gör prenumerationen obligatorisk.
Privata mediehus och public service lever verkligen under olika förutsättningar. Men jag vill egentligen inte ha tvångsläsare. I grund och botten tycker jag att min arbetsgivare ska verka under villkor som liknar andras företags. Men andra företag slipper ju vanligen konkurrenter som tillhandahåller sina tjänster ”gratis” (förutom tvångsfinansieringen).
Det skulle svida mindre om public service betedde sig mer som det anstår public service. Större fiberinnehåll och tuggmotstånd. Mindre trams och tomma kalorier. Färre dejtingprogram med präster och absolut inga program om Sveriges fetaste hundar. Och sist men inte minst: för en politiskt sinnad person som jag så irriterar det verkligen när public service förfaller till tendensiös vänstervinkling. Vilket händer tillräckligt ofta för att blodtrycket ska ligga på en hög och jämn nivå. Vilket jag tvingas betala för.