Bosättningslagen som från och med mars 2016 tvingade många kommuner till långtgående åtgärder för att ordna bostäder till nyanlända har nu lett fram till ett vägskäl. Efter två år är en nyanländs etableringsperiod slut, och detta betyder enligt många att kommunens ansvar för att ordna bostad försvinner. De nyanlända som till exempel tilldelats ett korttidskontrakt hos det kommunala bostadsbolaget kan alltså behöva flytta, när de två åren löper ut.
Kommunerna sätts minst sagt i en svår situation, som dessutom ser olika ut beroende på hur stor den lokala bostadsbristen är och vilken typ av bostäder som ordnats till de nyanlända. Kommunalt ägda tillfälliga boenden behövs ofta för andra nyanlända eller andra ändamål. I de fall kommunen köpt bostadsrätter innebär det en blockering för alla andra invånare som också letar efter någonstans att bo. Kommuner som ordnat modulhus och husvagnar undviker det problemet, samtidigt som de fått motta kritik för boendeformerna i sig.
Är det rimligt att kräva av nyanlända som varit i Sverige i två år att de ska kunna hitta bostad på egen hand? Den frågan tål att tänkas på, och svaren blir olika för varje person. Vissa klarar av att lära sig språket, skaffa jobb och ordna bostad på den tiden, men andra behöver mer tid. Att sätta en gräns för när kommunens ansvar för att ordna boende försvinner är dock rimligt. Integrationen måste kunna fortgå även utan kommunala stödhjul på bostadsmarknaden.
De nyanlända som trots allt inte lyckas ordna någonstans att bo på egen hand måste staten och socialtjänsten ta ansvar för. Det var regeringen som 2016 tog fram bosättningslagen, med vetskapen att den nuvarande situationen skulle uppstå. Detta försatte många kommuner i kostsamma trångmål men skapade ett två år långt andrum. Det borde ha utnyttjats till att skapa förutsättningar för jobb och att ställa rimliga krav på de nyanlända i etableringsfasen.
Poängen med bosättningslagen var att alla kommuner skulle ta sitt ansvar för det stora flyktingmottagandet 2015 och 2016. Antalet nyanlända bestämdes efter kommunens storlek och förutsättningar. Nu befarar många att de nyanlända kommer att söka sig till bostäder i andra kommuner, vilket skulle belasta dessa ytterligare samtidigt som familjer måste bryta upp från skola och vänner. Men det är samma situation som alla ställs inför när livet förändras.
Visserligen skiljer sig förutsättningarna åt mellan nyanlända och inrikes födda, men det kommer knappast att förändras med tiden. Och att ställa grupperna mot varandra på bostadsmarknaden kan därför bara vara just en tillfällig åtgärd för att den ska kunna rättfärdigas. Integration må ta sin tid, men om vi hela tiden undviker att ställa samma krav på nyanlända som på alla andra går det bara långsammare.