Jakob Heidbrink är docent i juridik vid Göteborgs Universitet och universitetslektor. Han har skrivit en av tre essäer i Timbros serie Migrationsdebattens karta – Tre liberala perspektiv. Hans essä är ett försök att reda ut de olika perspektiven i migrationsdebatten för att få debattörer att förhålla sig ärligt till fakta och värderingar.
Vad hoppas du själv kunna bidra med din essä?
– Att återupprätta den intellektuella hederligheten i debatten. Det krävs att fler vågar erkänna att de har fel om de får ny information. Fler borde vara känsliga för fakta och ändra sig när det visar sig att de har fel. En gång var vi stolta över pragmatismen i Sverige. Ytan där vi kan mötas över åsiktsgränserna har minskat de senaste 15-20 åren.
Hur har media speglat debatten?
– Jag kan inte tycka annat än att hela opinionsbilden kommit fram, på ett eller annat sätt, men tittar man på etablerade media har det funnits ett samförstånd om att migrationspolitiken är korrekt utformad. Men talet om att vissa blivit tystade håller jag inte med om, det går inte längre att tysta människor. Däremot har många fått skäll för sin uppfattning. Men yttrandefriheten innebär inte att ingen ska få mothugg. Media har återspeglat en konsensus som varit väldigt utbredd i det svenska samhället.
Och hur har media skildrat själva migrationen?
– Där har media ett strukturellt problem, som inte begränsas till migrationsfrågan. Om en journalist vill peka på ett generellt problem, görs det alltid via det enskilda fallet. Det får betydligt större genomslag än att fokusera på en fel utformad lagstiftning. Det ligger i medielogiken att inte tala om strukturer utan om enskilda öden. Sedan målas det enskilda fallet upp till ett strukturellt problem, vilket inte ger en rättvis bild. Alla system har sina brister, men en brist behöver inte betyda systemfel. I stället borde de strukturella problemen vara huvudfokus för att sedan illustreras av enskilda fall, inte tvärtom. Men det är en generell kritik av medielogik, inte bara i migrationsfrågan.
Du skriver att migrationens olika tidshorisonter, kort-, medel, och långsiktig horisont ger skäl att vara både generös och restriktiv. Vilket är viktigast för politikerna att fokusera på?
– Det beror på. Antalet sökande har nu sjunkit drastiskt. Om gränskontrollerna leder till att antalet asylsökande på minskat lång sikt har vi ingen förvaltningskris. Då får vi ett längre perspektiv där integrationsproblemen blir större. Då menar jag inte bara jobb och bostäder utan också frågor om att integrera människor i svensk kultur.
– Men om kontrollerna visar sig inte ha någon effekt, utan minskningen till exempel beror på vädret, måste vi börja göra om systemen för att inte få en kris i förvaltningen. Då måste vi fundera på vilken asylinvandring som är långsiktigt hållbar för att vi ska kunna ta emot och integrera människor. Nu skapar vi getton i storstäderna. Migranterna måste hjälpas att komma in i samhället rent kulturellt.
Hur fundamental är rätten till fri rörlighet?
– Det är en rättighet som måste ställas mot andra, exempelvis statens suveränitet, välfärdsstatens fundament och säkerhetspolitiska hänsyn.