Vem är den svenska välfärden till för? Fråga är obekväm i en tid när rättigheter inte alltid följs åt av skyldigheter.
”Vi har ju tiotusentals människor i dag som olovligen uppehåller sig i landet och kommuner är enligt domstolsbeslut tvungna att betala ut försörjningsstöd till dem. Det tycker vi är orimligt”, säger Moderaternas migrationspolitiske talesperson Johan Forssell till SVT (9/2). M föreslår att kommuner ska ha rätt att neka försörjningsstöd till vuxna utan barn som fått avslag på asylansökan. Migrationsverket har tidigare aviserat att asylsökande som fått avvisningsbeslut från och med första juni inte får ersättning för boende, kläder och mat.
Att svenska skattebetalare erbjuder välfärdsförmåner till alla som vistas i landet har sin grund i migrationsuppgörelsen från år 2011. Alliansregeringen och Miljöpartiet utökade tillgången till bidragssystem, vård och skola för personer som uppehåller sig olovligt i landet. En hotande kris i statsfinanserna har nu fått M att ändra linje.
Först föreslog M att välfärden ska begränsas för personer med tillfälligt uppehållstillstånd. ”Det kan inte vara en självklar del av det svenska samhällskontraktet att den som inte bor permanent i landet, och inte har arbetat här, ska ha samma tillgång till välfärdstjänster som den med permanent uppehållstillstånd, med svenskt medborgarskap eller som den som genom arbete har kvalificerat in sig i vårt välfärdssystem”, skrev partiledaren Anna Kinberg Batra (M)och ekonomisk-politiska talespersonen Ulf Kristersson (M) på DN debatt (20/1). Att det ska gälla även dem utan uppehållstillstånd är konsekvent.
Batra och Kristersson nämner ”det svenska samhällskontraktet”. I tolkningen av vad det är verkar åsikterna gå isär. Krävs ett svenskt medborgarskap för att få tillgång till välfärden eller fysisk närvaro? Socialtjänstlagen anger att den kommun där en person vistas ansvarar för stöd och hjälp. Tolkningen har blivit att kommuner har ansvar för papperslösa.
Asylprövningen är en rättssäker process. Trots det finansierar sociala myndigheter, genom bidrag, att asylsökande som nekats uppehållstillstånd kan gå under jord. Polisen har samtidigt ett motsatt uppdrag, att hitta och utvisa.
Kluvenheten är påtaglig. System är utformat som en ursäkt till personer som nekats asyl. Stanna här ändå, är signalen. Det går att få bidrag – men inte jobb.
Att göra rätt för sig, att arbeta, framhålls av Batra och Kristersson som ett sätt att få ta del av välfärdssystemet. Socialdemokraterna formulerade det för länge sedan som: ”Gör din plikt, kräv din rätt”.
Tidigare generationers uppoffringar har byggt välstånd. Nu skördas frukten. Skola och lata ungdomsår finansieras av skattebetalarna. Sociala skyddsnät fångar den som faller. Bidrag finns att söka för det mesta. När landet badar i rättigheter glöms lätt skyldigheterna. Det är enkelt att vilja ge allt till alla när vanan är att få. Samhällskontraktet bryts.
Personer som inte har rätt att vara i landet ska inte ha rätt till bidrag.