De segdragna förhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan EU och USA fortsätter. Avtalet brukar kallas för TTIP vilket är en förkortning för ”Transatlantic Trade and Investment Partnership” och syftar till att upprätta världens största frihandelszon. Just det faktum att förhandlingarna är så omfattande och segdragna ger anledning att känna viss oro.
För vad är det för förhandlingar som behövs för att upprätta ett riktigt frihandelsavtal? Det borde räcka med ett handslag och en överenskommelse om att ta bort de hinder, i form av tullar och regler, som begränsar det fria utbytet av varor. Punkt.
När förhandlingarna nu drar ut på tiden så är det ett tecken på att man ändå försöker införa mer eller mindre dolda hinder för handeln. Givetvis är det inte i form av murar och tullar. Snarare mer subtila saker som standarder, regelverk för ditten och datten samt annat som begränsar möjligheten för utländska aktörer att erbjuda sina varor på marknaden.
Stora pengar är på spel och verksamheter som har kunnat leva tack vare begränsningar i konkurrensen hotas i grunden. Det finns såldes anledning att tro att det inte bara är de utsedda förhandlarna, utan även ett stort antal lobbyister som springer i korridorerna.
Varje gång någon säger sig vara emot frihandel så är det ett tecken på svaghet. Det är ett erkännande av det faktum att man inser att de varor man producerar kommer att ratas av kunderna när de erbjuds alternativ. Varje företagare som kommer till slutsatsen att det är ett hot mot företaget om kunderna erbjuds alternativ bör fundera på om de håller på med rätt saker.
Det är svårt för allmänheten att få insyn i förhandlingarna. Det är också ett tecken på att det kan finnas anledning att känna oro. Det är sällan en vacker syn när staten och kapitalet äntrar samma båt. Ombordstigningen sker därför i skydd av blåa dunster om till exempel ”konsumentsäkerhet”, ”miljöhänsyn” och att man ”värnar om jobben”.
Frihandel innebär att fler varor och tjänster erbjuds konsumenterna utan hinder och därmed till ett lägre pris. Det innebär att fler får möjlighet att köpa det som de vill ha. Att fler får sina behov tillgodosedda – det är en ganska bra definition på ökat välstånd. Vem kan vara emot en sådan utveckling?
Det är bättre med ett frihandelsavtal än inget alls. Men med alla de frågetecken som finns kring förhandlingarna, bristen på insyn och den utdragna processen så finns det ändå anledning att vara en aning skeptisk till TTIP. Inte för att man är mot frihandel, utan därför att man är för frihandel.