Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin hade i flera debatter i valrörelsen med sig en liten kolbit som rekvisita. Det var ett sätt att dra uppmärksamhet till partiets energipolitik. Den går i korta drag ut på att snabbavveckla svensk kärnkraft och att stänga statliga Vattenfalls kolkraftverk i Tyskland. Miljöpartiet vill satsa på solceller och vindkraft. Verkligheten är dock mer komplicerad och en för hastig väg dit riskerar att bli allt annat än grön.
För 35 år sedan, i mars 1980, folkomröstade Sverige om kärnkraften. Nej-sidan förlorade och det blev ingen snabbavveckling. I Alliansens energiuppgörelse från 2009 öppnade partierna för att ersätta gamla reaktorer med nya. Det var ett pragmatiskt framsteg i synnerhet för Centerpartiet som tidigare varit kategoriskt emot kärnkraften. MP har dock inte kommit till samma insikt.
När Fukushimaolyckan inträffade i Japan 2011 väcktes säkerhetsdebatten också på nytt, både i Sverige och internationellt. Tyskland beslutade då att snabbavveckla kärnkraften och i stället subventionera förnybara energikällor. Det politiska beslutet att radikalt ställa om hela den stora industrinationens energipolitik har dock fått oönskade konsekvenser.
När kärnkraftverken nu monteras ner i Tyskland växer i stället kolkraften. Sol, vind och vatten räcker nämligen inte för att fullt ut garantera energiförsörjningen, särskilt inte molniga och vindstilla dagar. I den så kallat gröna omställningen i Tyskland stavas lösningen brunkol. Det är billigt, men betydligt smutsigare än kärnkraft.
Det storskaliga omställningsprojektet drabbar inte bara miljön negativt. Människor på den tyska landsbygden får sitt närområde förändrat – kanske rentutav jämnat med marken. I sin film ”Power to the People”, visad av tankesmedjan Timbro i februari, besöker dokumentärfilmaren Johan Norberg den lilla byn Atterwasch. Om politikerna får sin vilja igenom utplånas hela byn, med sin kyrka från 1200-talet. Brunkolet som finns i marken där ska brytas. Bolaget som ska bryta kolen på tyska statens begäran är svenskägda Vattenfall.
I SVT:s Agenda i söndags kväll debatterades Vattenfalls framtid i Tyskland. Fridolin var dock inte på plats med sin kolbit. Den rödgröna regeringen har sannolikt inte kommit till någon gemensam ståndpunkt. I studion fanns i stället Vänsterpartiets miljöpolitiske talesperson Jens Holm som höftade till med att kolgruvorna bör stängas till 2030, trots den kapitalförstöring av svenska skattepengar det skulle innebära och trots att tyskarna ju har beslutat att prioritera kärnkraftens nedläggning.
Vattenfall har återigen satt sig och skattebetalarna i klistret, vilket illustrerar statens olämplighet som ägare av näringsverksamhet. Ansvaret för den lilla byn Atterwasch ligger emellertid i Tysklands händer. Det Sverige framförallt kan lära av denna dystra historia är att politiska snabbomställningar av energiförsörjningen riskerar att få oanade konsekvenser. Det kan vara något att tänka på nästa gång Fridolin viftar med sin kolbit.