På Gotland är ju naturreservat, Natura 2000-områden och andra inskränkningar i lokalbefolkningens möjligheter att använda sin mark tämligen omdiskuterade. Men det finns platser där utvecklingen mot att avveckla äganderätten gått mycket längre. Som i Jokkmokks kommun, där staten köpt och tvingat till sig över hälften av markarealen för att bilda naturreservat. I en artikel på Svenskt Näringslivs hemsida säger en handläggare vid länsstyrelsen i Norrbotten att:
– Vi måste lyfta blicken. Det här är vår möjlighet att skapa ett Amazonas i Jokkmokk.
Men hur går det för lokalbefolkningen? Den kan som Per-Erik Bergkvist upptäcka – på en skylt vid ett nybildat naturreservat – att hans och släktingarnas ängar ingår i ett nybildat reservat.
– Staten tog mina ströängar utan att ens kontakta mig och ännu mindre betala ersättning.
Sedan får han ett skambud på 44 hektar av den skog han äger.
Länsstyrelsen Norrbottens miljöchef Britta Wännström försvarar länsstyrelsens agerande:
– Länsstyrelsen har faktiskt laglig rätt att bilda ett naturreservat utan avtal om ersättning. Markägaren kan fortsätta förhandla efter reservatsbildningen – och i sista hand stämma staten på ersättning.
Väcker detta förtroende för att staten använder sin makt och sina tvångsmedel för medborgarnas bästa? Verkar det som att man bryr sig om glesbygdens villkor och försörjning?
Privata markägare har varit betydligt bättre än staten på att ta hand om skogen. Men nu, från ett urbaniserat helikopterperspektiv, så ser staten och dess anställda naturvårdare alltmer glesbygdens folk som ett hinder för deras överordnade syften.