Diplomaten Lars-Erik Lundin har utrett en svensk anslutning till FN:s konvention om kärnvapenförbud. Regeringen var splittrad och ville ha ett underlag för beslut. Nu har de fått sitt svar, det är en dålig idé.
Lundin har svårt att få klarhet i vad konventionen kommer leda till. Den innehåller långtgående formuleringar om att sätta press på kärnvapenmakter och deras allierade. Vad detta innebär är dock svårt att se. När det finns långtgående tolkningsutrymme så skulle en anslutning i framtiden kunna omtolkas till något helt annat än vad man trodde när man skrev under. Av den anledningen tycker Lundin att konventionen behöver förtydligas.
Utredningen kommer fram till att konventionen sannolikt inte kommer medverka till nedrustning av kärnvapen. Den påverkar inte länderna som faktiskt har kärnvapnen utan är snarare ett dokument att använda som politisk hävstång. Den passar inte in i den vedertagna nedrustningspolitiken som bygger på samförstånd. Konventionen slår snarare in en kil i europeiska försvarssamarbeten. Den förbjuder säkerhetsgarantier och samarbeten där kärnvapen förekommer.
Om Sverige antar konventionen skulle det vara svårt, kanske omöjligt, att genomföra storskaliga militärövningar med Nato eller fördjupa det redan existerande samarbetet. Det går inte att samarbeta med länder som vi lovat att stigmatisera. Försvarsmakten har tidigare sagt att Sverige kan hålla emot ett angrepp i högst en vecka. Därefter måste andra länder hjälpa till.
Man antar att länder såsom Norge och USA skulle komma till räddning. Är det då en bra idé att bryta försvarssamarbetet och underkänna deras försvarsdoktrin?