De friades, men i veckan fick både förutvarande och nuvarande biskopen kritik från biskoparnas ansvarsnämnd för hur de agerat i samband med avkragningen respektive påkragningen av en präst. Ett känsligt ärende där prästen utnyttjat sin ställning för att inleda sexuella relationer med mycket (men inte olagligt) unga kvinnliga församlingsmedlemmar.
I förra veckan var det domprosten som fick hård kritik för sitt chefskap i en rapport författad av den konsult som gjort en skyddsrond för att bedöma den psykosociala miljön i domkyrkoförsamlingen.
Svenska kyrkan på Gotland har det inte lätt just nu.
Jag skulle kunna skriva att kyrkan har höga förväntningar på sig om moral och vänlighet mot nästan. Men i själva verket kommer väl varken konflikter, vantrivsel eller frustration som någon överraskning.
Kanske försökte Lennart Koskinen skydda de drabbade flickorna genom att undvika uppmärksamhet i samband med den "frivilliga" avkragningen. Men de motiven grumlas ju av att han samtidigt skyddade kyrkan och den avkragade prästen från samma offentlighet.
Sven-Bernhard Fasts motiv för påkragningen – under former som ansvarsnämnden ifrågasätter – är svårare att förstå för en utomstående.
Förtroende tar lång tid att bygga upp men går snabbt att rasera. Men Svenska kyrkan borde väl vara tillräckligt gammal och stabil för att ha det tålamodet. Men det är ju inte alldeles givet att det tålamodet under alla omständigheter omfattar även Svenska kyrkans syn på stiftets fortsatta existens. Så det är bäst att lösa de konflikter som splittrar stiftet innan tålamodet tryter.