Det blev en lång och spretig debatt om Regionens årsredovisning under gårdagens möte regionfullmäktige. Det är helt i sin ordning. Ämnet är både brett och viktigt. Men den där riktiga nerven ville inte infinna sig, trots att det är mindre än fyra månader till valet.
Det brann till lite vid ett par tillfällen. Lars Thomsson (C) hade räknat på den gotländska sjukvården, och funnit att anslaget till Hälso- och sjukvårdsnämnden ökat från 1 132 miljoner år 2011 till 1 568 miljoner år 2018. Ett tillskott om 464 miljoner enligt Thomsson. Jag får det till 434 miljoner, men jag kanske missuppfattade något. Kanske menade han sedan år 2010.
Trots dessa stora tillskott, 58 miljoner per år i genomsnitt, har nämnden under de senaste åtta åren genererat ett underskott om 370 miljoner kronor, i genomsnitt 46 miljoner om året.
Nämndens ordförande Stefaan De Maecker (MP) var i vanlig ordning snabb med att skrida till sitt eget försvar, bland annat genom en jämförelse med de ännu större underskotten i landstinget för Jämtland och Härjedalen.
Oavsett om man anser hälso- och sjukvårdsnämndens underskott som försvarbara eller ej, så är det oroande att Region Gotland har en ekonomi som trots goda år, stora skatteintäkter, öronmärkta statsbidrag och fastighetsförsäljningar upplevs som ansträngd och tänjd. Vad händer när konjunkturen faller och skatteintäkternas slutar öka? Vad händer när regeringen slutar skicka ut förnumstiga presenter och fastighetsmarknad och byggbransch kallnar? Kanske skulle det ligga någon rättvisa i att de rödgröna fick ta hand även om detta. Men inte vore det bra för Gotland.