Under första halvan av 2018 tog varje person ut i snitt 740 kronor i kontanter i månaden, enligt statistik från Bankomat AB (21/11). Både uttag och användning av kontanter minskar för varje år – 2018 är det lika vanligt att betala med mobilappen Swish som med sedlar och mynt (Riksbanken 2018). Utvecklingen har fått Riksbanken att börja överväga sin framtida roll att förse allmänheten med pengar, och utreder sedan våren 2017 utformandet av en digital peng, en e-krona.
De problem som minskad efterfrågan på kontanter för med sig är att många butiker väljer att inte ta emot dessa som betalning. Ur deras synpunkt är det rimligt – kostnaderna för att hantera kontanter uteblir och rånrisken minskar. Men för de människor som av olika anledningar, till exempel funktionshinder, inte vill eller kan använda digitala betalmedel blir detta ett hinder. Ett helt och hållet digitalt system blir dessutom sårbart vid strömavbrott, internethaveri eller andra störningar.
Riksbanken ska under alla förutsättningar fortsätta att ge ut kontanter, oavsett hur många som använder dem, men utredarna tänker sig att en e-krona ändå behövs. Om inte annat så för att det ska finnas ett digitalt betalmedel som är frikopplat från privata banker.
E-kronan kan antingen vara värdebaserad, och lagras lokalt på ett kort eller i en mobilapp, eller kontobaserad, vilket skulle innebära att pengar förvaras på ett konto hos Riksbanken. Med en värdebaserad e-krona skulle det också vara möjligt att göra anonyma betalningar med mindre summor.
Det finns en viss poäng med att ha tillgång till digitala pengar utan att behöva vara ansluten till en bank. Men e-kronan skulle ändå vara beroende av andra privata aktörer som till exempel utformar och driver den mobilapp som möjliggör betalningarna. Frågan om robusthet vid störningar löses inte heller, eftersom betalningar med e-kronor skulle ske med samma sårbara system som bankerna redan använder. Möjligen kan betalningar med e-kronor göras något mer lätthanterliga, men för de flesta i den målgruppen är det digitaliseringen i sig som utgör hindret.
En e-krona skulle alltså inte lösa särskilt många problem. Man kan dessutom ifrågasätta om Riksbankens farhåga med privata aktörer som tillhandahållare av de dominerande betalmedlen verkligen är befogad. Så länge staten ger ut kontanter och genom regleringar ser till att privatpersoner kan hämta ut dem kommer sedlar och mynt att fortsätta vara pengar med ett garanterat värde. En enkrona är fortfarande värd en krona, även om en särskild butik väljer att inte ta emot den. Samma sak gäller värdet på de pengar som finns på ett kortkonto, även om kassan på ett kafé saknar kortläsare.
Utformningen av e-kronan är långt ifrån klar, och Riksbanken har ännu inte tagit ställning till om införandet är tillräckligt motiverat för att ställas inför riksdagen. Av allt att döma är den eventuella nyttan med en e-krona liten. De verkliga problemen med kontanternas minskade användbarhet i handeln kvarstår.