I veckan fick infrastrukturminister Anna Johanssons statssekreterare Erik Bromander sparken då han rest, ibland i strid med regelverket, för 829 000 kronor sedan regeringen tillträdde. Mångdubbelt kostsammare resvanor än kolleger i motsvarande befattningar.
Men hur kunde infrastrukturministern undvika att upptäcka att något var konstigt? Ja, jag förstår om hon inte upptäckte skattepengarna som saknades. Hennes departement har ju tvingats betala större räkningar än så, och med (om möjligt) ännu sämre valuta för skattebetalarna. Minns ni när regeringen tillträdde och bestämde sig för att tillfälligt stoppa arbetet med Förbifart Stockholm. Bara det var 170 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar som offrades på en meningslös dödfödd symbolåtgärd för att högst tillfälligt glädja några miljöpartister. Nog med pengar till drygt 200 ressugna statssekreterare. Till det kommer de merkostnader som drabbade inblandade företag vars verksamhet påverkades. Och alla de som drabbas av projektets försening.
Men som chef borde hon väl upptäcka att hennes närmaste och mest förtrogna underhuggare inte är på jobbet, utan flöjtar världen runt i oklara syften? Är inte det ett problem?
Nå, att sparka statssekreteraren ser ut att bli dyrare än hans globetrottande. Regeringen har beslutat att han har rätt till avgångsvederlag under två år, vilket enligt Dagens Nyheter kostar skattebetalarna drygt 2,3 miljoner.
Cajsa Holm, presskommunikatör vid regeringskansliet, förklarade beslutet:
– Detta är i linje med den så kallade statssekreteraröverenskommelsen.
Jag har en lång rad förslag på överenskommelser som borde göras med och om regeringens statssekreterare. Att avgångsvederlaget kan påverkas av skälet till avgången är bara ett av dem.