Socialdemokraternas valberedning kom med väntade förslag.
Åke Svenssons företrädare blir även hans efterträdare. Det är drygt fem år sedan som Björn Jansson hoppade av som oppositionsråd. Han har lång och gedigen erfarenhet som kommunpolitiker i ansvarig ställning och kommer han att kliva fram som ordförande i regionstyrelsen.
Meit Fohlin, som ska ersätta Hanna Westerén, är mer oprövad. Men hon ska heller inte ha huvudansvaret för någon nämnd, så det är en regionrådspost med begränsad belastning. Nästan som en praoplats i regionledningen.
Björn Jansson och Meit Fohlin har fiskats upp ur en tämligen grund talangpool. Har de ändå förutsättningar att lyckas? Jag tror inte det. Men det beror egentligen inte så mycket på deras eventuella personliga tillkortakommanden, som på tillståndet i det parti som de representerar.
Socialdemokraterna på Gotland gick till val på en plattform som var direkt pinsamt innehållslös. I en ledare kallade jag valplattformen för en förolämpning och skrev vidare att: ”det är en rättvis beskrivning av ett dokument som är så kortfattat och innehållslöst att man får ut mer av att läsa baksidan på ett ordinärt paket frukostflingor. Där finns ju åtminstone en innehållsförteckning. Och lite näring att skriva om.”
Socialdemokraterna hade inga projekt och det var helt tomt i verktygslådan. Det enda de lyckades få ur sig var allmängiltiga välvilligheter, som inte på något sätt skiljer dem från andra partier.
Socialdemokraterna vet egentligen inte så mycket om vad de vill göra med makten. De vet bara att de vill ha den. Det är därför det politiska handlaget är så famlande och det är därför partiet så lätt går vilse. Har man ingen uppfattning om hur och varför makt bör utövas och användas blir det lätt så att man håller med den man talade med senast. Det blir någon annan som, tillfälligt, får ge tomheten ett innehåll.
Här har vi nog för övrigt en bidragande förklaring även till Socialdemokraternas klena återväxt. Det är svårt att väcka någon entusiasm med en blank reflekterande yta.
Bristen på agenda och idéer kan också förklara den skeva maktfördelningen inom den rödgröna majoriteten.
Socialdemokraterna har 21 ledamöter i fullmäktige, medan Miljöpartiet och Vänsterpartiet bara har 15 sammanlagt.
Men partiernas verkliga styrkeförhållanden avspeglas nog mer av att MP och V har fyra regionråd, medan S har två. MP och V har vidare ordförandeskapet i fem nämnder, medan S har hand om tre – och vi vet fortfarande inte vem som ska ta över Socialnämnden efter Björn Jansson.
Det är den som vet vad han eller hon vill som bestämmer. Så är det i varje förhållande.
Det ska väl i och för sig inte helt uteslutas att exempelvis Björn Jansson själv har den substans som Socialdemokraterna saknar. Men allt återstår att bevisa.