Ledare: Det låga oljepriset ett politiskt vågspel

För gemene man märks det kanske mest i form av ett angenämt lågt pris på bensin. Men översvämningen av olja på världsmarknaden är i grunden en konflikt mellan en etablerad produktionskartell och en ny utmanare, en konflikt som har potential att skapa ordentliga påfrestningar i de länder som deltar.

I december 2014 låg priset på råolja över 70 dollar per fat, nu ligger det under 40. Tillgången på olja syns långt större än marknadens efterfrågan. Men det var inte främst en fråga om mer produktion med hjälp av den nya metoden, så kallad fracking eller hydraulisk spräckning, i USA. Prisnedgången har snarare orsakats, högst medvetet, av oljekartellen Opec som på detta sätt vill behålla sina marknadsandelar och konkurrera ut den mer kostsamma frackingproduktionen.

Att släppa produktionen fri för att få priset att sjunka är naturligtvis en ovanlig strategi för en kartell, vars normala arbetssätt är att begränsa tillgången för att hålla priset uppe. Vid en första anblick kan det som om den gamla oljekartellen helt har tappat kontrollen snarare än att den följer en medveten strategi. Men som en amerikansk analytiker har påpekat är skillnaden vid närmare betraktelse lika stor som mellan en knivhuggning och ett kirurgiskt ingrepp.

Det finns också vissa tecken på att operationen är på väg att lyckas. Enligt en amerikansk myndighetsprognos kommer produktionen av olja i USA att minska med 570 000 fat per dag under 2016, den första minskningen efter flera år av stora ökningar. Hittills har prisnedgången motverkats av de amerikanska producenterna med besparingar och högre produktivitet – men det innebär i sin tur att prisuppgången dröjer ännu längre. ”Skifferoljeföretagen går mot en dyster framtid och har spelat de flesta av sina bästa kort”, skriver nyhetstjänsten Bloomberg.

Men Opecs strategi innebär ett stort risktagande också för kartellens egna medlemsländer, vars statsbudgetar bygger på tämligen höga priser – för Irans och Algeriets del, till exempel, har det räknats med att det krävs ett oljepris på 131 dollar per fat.

Länderna har dessutom helt olika förutsättningar att hantera förluster. Saudiarabien noterade ett stort budgetunderskott under 2015 men har åtminstone tillgångar att avyttra när det krävs. För kartellens mer sårbara medlemmar – Algeriet, Irak, Libyen och Nigeria – är låga oljepriser en utmaning närmast av existentiell karaktär.

Och i ett medlemsland, Venezuela, har det låga oljepriset redan bidragit till en politisk omvälvning. Med halverat oljepris fungerade inte längre den populistiska socialismen som ekonomisk modell, och regeringspartiet PSUV förlorade stort i parlamentsvalet i början av december. Det är ingen vågad slutsats att ju längre dragkampen om oljeproduktionen pågår, desto mer ökar den politiska risken i övriga Opecländer.

En fråga för övriga världen är hur sjunkande oljepriser påverkar de gemensamma åtaganden som har gjorts på klimatområdet. En fossilfri ekonomi ter sig i alla händelser allt mer avlägsen ju längre oljepriset stannar kvar i de trakter det nu befinner sig i.