Elevernas generellt försämrade skolresultat har blivit en dyster sanning. Orsakerna till varför ett land med bland världens högsta skatter inte lyckas bättre i att upprätthålla en verklig kunskapsskola är inte lika tydliga. Det beror rimligen på flera olika faktorer. Vänstern har dock ofta velat göra det enkelt för sig genom att skylla skolans problem på valfrihetsreformerna som genomfördes i början av 1990-talet.
Enskilda aktörers fel har tagits som intäkt för att friskolor som inte drivs ideellt i allmänhet skulle försämra den svenska skolan. Som ett exempel förlade Socialdemokraterna hela presentationen av sitt valmanifest inför höstens val på Stadsmissionens gymnasieskola i Stockholm, en friskola som drivs utan vinst sedan den vinstdrivande JB-koncernen gått i konkurs. Att påstå att den svenska skolans problem och sämre resultat beror på att en del av landets elever går i vinstdrivna friskolor är dock inte bara förenklat. Det är felaktigt.
Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, presenterade den 15 december en rapport som studerat hur 90-talets skolreformer – fristående skolor, fritt skolval och kommunaliseringen – påverkat resultat och likvärdighet.
Rapporten visar att skolresultaten började sjunka redan innan dessa reformer genomfördes.
”En mycket viktig slutsats är vi kan se att den resultatnedgång som vi pratat mycket om i svensk skola när vi har sett resultaten från Pisa och så vidare. Den resultatnedgången kan vi se påbörjades redan egentligen innan de här stora reformerna genomfördes”, sade Anna Sjögren, docent vid IFAU, till Ekot.
Resultaten började falla redan på 80-talet. Det är enligt rapportförfattarna svårt att säga om valfrihetsreformerna och kommunaliseringen haft någon inverkan på resultaten som fortsatt dala på senare år. Vad studien fastställer är emellertid att det inte går att knyta reformerna till resultatutvecklingen.
Dessutom visar rapporten att tappet är generellt och alltså inte har slagit hårdare mot vissa sociala grupper. Familjebakgrundens betydelse för betyg har inte heller ökat. Studien pekar också på att elever med liknande bakgrund ofta går i samma skola, men att det inte finns något ”som tyder på att detta särskilt skulle ha missgynnat vissa gruppers skolresultat”. Samtidigt innebär det fria skolvalet en möjlighet för elever att välja en skola i ett annat område än det egna bostadsområdet. Den möjligheten bör uppmuntras, inte undanröjas.
Skolans problem har med andra ord lite att göra med valfrihetsreformerna, vilka har ett värde i sig då större makt ligger hos familjerna och mindre hos myndigheterna. Kommunaliseringen tycks inte heller vara någon stor bov i kunskapsdramat, varför förstatligande av skolan sannolikt inte är en lösning. Politiker som lovar kunskapslyft genom att begränsa vinst och inskränka etableringsfriheten äventyrar således valfriheten, fastän ingenting tyder på att det skulle stärka förutsättningarna för elever att förbättra sina resultat.