Vi vill alla ha meritokrati, eller hur? Vi vill att de bästa idrottarna ska vinna, inte de smartast dopade. Vi vill att de som har bäst förutsättningar ska leda företag, partier och organisationer, inte de som är födda in i rätt familj eller är centralt placerade i ett eller annat socialt nätverk.
Meritokratin som ideal är fast förankrad i det nutida samhällets värdegrund, och det är troligen en av orsakerna till välståndet vi åtnjuter. Som den klassiske sociologen Max Weber framhöll blir det helt enkelt effektivare om chefspositioner tillsätts på meritokratiska grunder. Företag har inte råd att bortse från verkliga meriter när de anställer, även om familjeföretag av naturliga skäl styrs av sina ägarfamiljer och även om tillgång till viktiga nätverk kan utgöra en fullt rationell urvalsgrund för vissa uppdrag.
En statsförvaltning som fungerar enligt den weberska byråkratins principer med tonvikt på opartiskhet, meritokrati och respekt för fastställda regler är helt central för ett lands utveckling, som statsvetaren Bo Rothstein och hans kolleger vid Göteborgs universitet visat.
Men den rådande meritokratin är inte helt oproblematisk, vill jag hävda. En sidoeffekt är att vår tids eliter lätt utvecklar en viss självgodhet. Det ligger nära till hands för de framgångsrika i ett meritokratiskt system att dra slutsatsen att de är mycket bättre än andra. Och visst, det är de ju i någon mening, i alla fall bättre på sådant som är viktigt inom deras verksamhetsfält, exempelvis analytisk skärpa, arbetskapacitet eller övertalningsförmåga. Men är de därigenom bättre människor? Och hur har just de blivit så skickliga?
Hur mycket respekt de än förtjänar för sina dugliga insatser så är det rätt uppenbart att de ofta har haft hjälp av egenskaper som de ärvt och miljön som de vuxit upp i.
En del elitföreträdare är akut medvetna om sina gynnsamma förutsättningar och piskar sig offentligt för att de är vita, heterosexuella, män och/eller har medelklassbakgrund. Men sådan självflagellering är inte helt övertygande. Mest framstår den som en ritual, i värsta fall ägnad att demonstrera hur förträfflig flagellanten trots allt är.
En mer fruktbar attityd vore genuin glädje och tacksamhet över att ha lyckats, åtminstone delvis tack vare gynnsamma omständigheter, samt en beslutsamhet att använda sina resurser och sitt inflytande inte bara för egen vinning utan även för de mindre lyckligt lottade och för det gemensamma goda.
Det gäller inte minst de som verkligen har talang. Själva ordet talang kommer från ett bibelstycke där tjänare avkrävs redovisning för hur väl de har förvaltat de penningmått – talenter – som deras herre anförtrott åt dem. Har man fått mycket till dels borde man också åstadkomma mycket. Den som är rikt begåvad borde därför inte slå sig för bröstet utan hellre stanna upp och fråga sig: hur väl har jag förvaltat min begåvning? Och sedan agera därefter.