Kärnkraften var länge stenen i borgerlighetens sko. Smolket i dess reaktorbassäng. Men kärnkraftsfrågan desarmerades i hög grad av den borgerliga regeringens interna energiuppgörelse. Och den nya energiuppgörelsen som presenterades häromveckan – och omfattades även av Socialdemokraterna och Miljöpartiet – gjorde den väl ännu ofarligare. Åtminstone tills vidare. Åtminstone innan nästa generation av kärnkraftverk blir en realistisk möjlighet till ny baskraft.
Men när spretigheten i Alliansen tilltar i oppositionsställning så dyker nya frågor upp som potentiella problem. Så exempelvis EU-frågan, där Annie Lööf i går drog helt andra (och rimligare) slutsatser än liberalernas Jan Björklund av den brittiska folkomröstningen. Medan Jan Björklund propagerade för att driva på utvecklingen i federal riktning så menade Annie Lööf tvärt om att EU behöver bli "smalare och vassare".
EU-frågorna har dock mindre sprängkraft än det område där Centern spretar. Medan de andra borgerliga partierna förändrat sig i en principiellt mer restriktiv riktning så har Centerpartiet snarast utvecklats åt motsatt håll.
Jag ska dock inte påstå att jag är orolig för att Alliansens förmåga att regera. Det är snarare för de rödgröna som regeringsfrågan saknar bra svar, nuförtiden. Det största problemet i borgerligheten för närvarande är att de tycks vara överens om att invänta 2018 och valet, och att nu inte göra så mycket de kan för att få inflytande över en regeringspolitik som de samtidigt kallar för skadlig.
Att kunna men inte vilja är borgerlighetens beklagliga tillstånd för närvarande.