För snart tio år sedan, i september 2005, publicerade Jyllands-Posten satirteckningar föreställande profeten Mohammed. Några månader senare sattes den danska ambassaden i Damaskus i brand. Även den svenska ambassaden i samma byggnad skadades.
Den dåvarande svenska socialdemokratiska regeringen talade om vikten av att försvara yttrandefriheten. I utrikesdeklarationen som lästes upp i februari 2006 då stämningarna var upprörda var budskapet också att ”Sverige har stor erfarenhet och trovärdighet när det gäller dialogen mellan länder och kulturer genom vårt långvariga engagemang för fred i Mellanöstern”.
Ambassadbranden släcktes. Men antagligen förstod vi inte ämnets fulla sprängkraft då, trots att exempelvis konstnären Lars Vilks levt under dödshot sedan han året därpå tecknade sina rondellhundar. Inte anade vi heller att ett krig skulle bryta ut i Syrien och få verkningar långt bortom landets gränser.
Frågorna har legat och pyrt. Ett knappt decennium senare låg motiv av samma slag som tidigare bakom terrordådet mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris. Och i helgen skakades Köpenhamn av ett attentat först mot ett debattmöte med Vilks. Enligt vad som syns som ett mönster följde antisemitiska attacker de båda senaste terrordåden mot yttrandefriheten. Oskyldiga människor fick sätta livet till. Ännu finns detaljer att kartlägga, men det råder inget tvivel om att våldsdåden är politiska och angriper hela det öppna samhället av säkerhetsskäl.
Återigen hör vi regeringsföreträdare tala om att stå upp för yttrandefrihet. ”Inget ska få stoppa det fria ordet”, uttalade statsminister Stefan Löfven (S). Samtidigt krävs det från politiskt håll också mer. Ett led i det är att stärka terrorberedskapen, i och med riskerna kopplade till återvändande från så kallade jihadistresor till krigets Syrien.
Parallellt krävs ett bredare arbete för tolerans om Sverige med samma självsäkerhet som förr ska kunna kalla sig en trovärdig dialogbärare. Det gäller inte minst situationen för judar. Det är fullkomligt oacceptabelt att svenska judar överväger att lämna landet.
Flera politiska företrädare visade i helgen sitt stöd för de judiska församlingarna. Samtidigt är det talande att de uttalanden som på måndagen gick att läsa på regeringens hemsida främst handlade om värnet av yttrandefrihet. En av regeringens främsta prioriteringar borde vara att motverka antisemitismen, oavsett vem förövaren är.
Det tycks dessvärre vara enklare att tala om det när hatet kommer från högerextremer än från jihadister. Men det är just därför det krävs politiskt ledarskap och företrädare som inte räds att göra något åt de svåra frågorna. Risken är att en överslätad debatt snarast bidrar till att muslimer som kollektiv görs skyldiga till vad individer utför, ensamma eller i grupp.
Det är brännande frågor som kräver mer än ord om yttrandefrihet. Det krävs handling för att ständigt bygga det öppna samhället starkare, så att dess försvar inte minskar när den värsta chocken har lagt sig denna gång.