Samtliga politiker som ägnat de senaste dagarna åt försvarsförhandlingar har säkerligen läst ambassadör Tomas Bertelmans rapport som överlämnades till regeringen i höstas. De vet då att inte ens det miljardbud Folkpartiet lade, innan dess företrädare stormade ut ur förhandlingsrummet i måndags, ger förutsättningar att nå något som ens liknar ett starkt försvar.
Utredningen ledd av ambassadör Bertelman, som tjänstgjort bland annat i Moskva, var tillsatt av förra regeringen i syfte att beskriva och ge förslag gällande Sveriges internationella försvarspolitiska samarbete i Norden, inom EU, med Nato och andra aktörer. Tre slutsatser var glasklara.
För det första konstaterades att ingen del av det internationella försvarssamarbetet under rådande förutsättningar på ett avgörande sätt höjer svensk försvarsförmåga. Resultatet av det senaste kvartsseklets politiska förolyckande i försvarsfrågan blir tydligt uttryckt i rapporten (s. 71):
”Det finns inte heller ekonomiska förutsättningar för att Sverige på egen hand, genom höjda budgetanslag, skulle kunna återskapa något som liknar ett ’efter våra förhållanden starkt försvar’ som vi hade före det kalla krigets slut. Vid en konflikt är vi därför beroende av stöd utifrån.”
Den andra slutsatsen var således att ett medlemskap i Nato borde utredas. Och det borde om möjligt göras tillsammans med Finland, vilket var utredningens tredje slutsats. Redan i dag bygger svensk säkerhet på samarbete med Nato, där också två av våra närmsta grannländer Danmark och Norge är medlemmar. Utan medlemskap saknar vi dock kollektivt skydd.
Det krav om en Natoutredning allianspartierna har ställt i försvarsförhandlingarna är med andra ord en viktig säkerhetskomponent. En ny generell utredning om internationella samarbeten lär inte tillföra mycket nytt. I grunden är försvarsanslagen samtidigt avgörande, då det är feltänkt att tro att endast ett medlemskap i försvarsalliansen Nato skulle trygga allt det som är värt att försvara. Samarbete med andra förutsätter även en egen styrkeinsats.
Allianspartierna, inklusive Folkpartiet, har inte lyckats övertyga om att de är beredda att göra det omtag i försvarspolitiken som är nödvändigt efter åratal av felbedömningar. Detta, trots att deras bud om ökade anslag varit högre än regeringens skambud på 6,2 miljarder kronor. För att fylla gapet mellan försvarets uppgifter och dess förmåga fordras mer.
Socialdemokraterna har i sin tur tappat den trovärdighet partiet tillskansat sig av att i opposition kritisera Alliansens fel. Regeringens verklighetsfrånvända inställning till Nato är högst problematisk för Sveriges säkerhet.
Liksom Bertelmans rapport klargör bör en utredning tillsättas som väger både konsekvenserna av ett medlemskap – och av ett fortsatt utanförskap. Att undvika att sakligt låta göra en sådan analys, och samtidigt gravt underfinansiera försvaret, är inte att ta ansvar.