Jag ska inte påstå att kultur- och fritidsnämndens besparingar i alla delar görs på det sätt som jag skulle önska. Men på en punkt måste jag ge den en eloge. Den stod vid tisdagens möte fast vid de besparingar som tidigare aviserats, trots ett starkt yttre tryck. När jag på ledarplats för en dryg vecka sedan nämndens planer skrev jag:
"Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Och kritiken är, inte oväntat, som starkast när det gäller de besparingar där konsekvenserna är mest uppenbara. Frågan är nu om kultur- och fritidsnämnden står pall eller ger vika. Högljudda protester brukar få gotländska politiker att backa. Eller lyssna. Beroende på hur man ser det."
Nu har vi facit. Oavsett vad man anser om besparingarna så gav nämnden inte gav vika.
Det ligger inget egenvärde i att strunta i folkopinioner. Men när det gäller kultur- och fritidsnämndens fögderi så är engagemanget sådant att varje konkret besparing kommer att väcka starka motreaktioner. Då kan en nämnd inte helt låta sig styras av de mest röststarka. Att undvika konflikt kan inte vara den viktigaste agendan. Den politiska ledningen får inte reducera sig till ett blött finger i luften.
En delförklaring till nämndens mod är att beslutet var enigt. Det finns inget parti att vända sig till för den som är väldigt missnöjd. Jag undrar ju om den rödgröna majoriteten stått pall, om de borgerliga partierna ställt sig vid sidan av. Jag är ju egentligen emot när hela skalan av politiker bildar en bred koalition mot allmänheten. Men som Regionens ekonomiska läge ser ut är det kanske nödvändigt att man håller ihop.