I en bloggtext som handlade om hur flyktingars nöd måste prioriteras före den svenska välfärden kastade sig generalsekreteraren i Sveriges Advokatsamfund Anne Ramberg plötsligt över riksdagsledamoten Hanif Bali (M):
”Bruna råttor tittar alltför ofta upp ur sina hålor. Bedrövligt är till exempel att skåda hur en moderat riksdagsman väljer inte bara att ropa med gatans parlament utan att därtill, i många stycken, agera som dess taltratt. Hanif Balis samtalston hör hemma, inte i Sveriges riksdag, utan i rännstenen. Och debatten behöver hyfsas.”
Efter kritik censurerade hon delar av sitt eget inlägg. Det var synd. För i sin ursprungliga version var det ju ett fantastiskt exempel på den totala självblindhet som kan drabba personer som är alltför övertygade om sin egen moraliska överlägsenhet. Så övertygade att de tillåter sig själva att gå över anständighetens gränser.
Att inom loppet av några korta meningar kalla en meningsmotståndare för råtta och utmåla honom som en megafon för fascister – och sedan beklaga sig över samtalstonen och efterlysa en hyfsad debatt – det är ju så parodiskt självmål att det borde bevaras för eftervärlden. Vilket jag härmed bidrar till att göra.