Att Alliansen bildades anser jag vara den viktigaste anledningen till att vi fick åtta år av borgerligt regeringsinnehav. Att det inte blev tolv år har andra förklaringar – politiska och inte organisatoriska – som får vara ämnet för andra texter på denna sida.
Hur ska man då se på det, när Alliansens partier tillkännager att vart och ett av dem kommer att lägga egna budgetmotioner? Är det en upplösning vi ser? En återgång till borgerlighetens fria krig och inbördes kannibalism?
Jag hoppas inte det. Jag tror det inte heller. För det är ju naturligt – när Alliansen inte längre ska hålla samman en regering – att partierna får mer manöverutrymme att uttrycka sin särart och sitt existensberättigande. I viss mån behövs det också, för att vitalisera partierna under den här mandatperioden i opposition.
Men jag tror inte att borgerligheten snabbt glömmer varför Alliansen behövdes. Jag tror inte att det är så många som drömmer sig tillbaka till den tid då de mest närstående partierna bara var de mest tillgängliga fienderna att bekämpa.
Det finns en genuin gemenskap om värderingar inom borgerligheten och jag är övertygad om att man i valrörelsen 2018 kommer att presentera ett gemensamt och regeringsfäigt alternativ.
Oppositionen mot den rödgröna regeringens politik kommer – trots den olycksaliga decemberöverenskommelsen – bara att göra denna värderingsgemenskap än tydligare. Varje skattehöjning och varje inskränkning av valfriheten och likriktning av välfärden gör det tydligare att de borgerliga partierna hör ihop.