Vårt märkliga behov av ondska
Åhörarträngsel vid rättegången mot Anders Eklund. foto: Henrik Hansson/scanpix
Foto: HENRIK HANSSON
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Även om morden är olika så förenas de inte bara av att de handlar om barn, utan också om att de för sunt tänkande människor framstår som oförklarliga. Vid fällande domar kommer morden anses uppklarade och straff utdömda och frågan är, för samhällets vidkommande, utagerad. Men frågan "varför" kommer att vara lika brännande då som nu.
Kanske är bristen på förnuftiga svar också förklaringen till det frossande i detaljer och grafiska beskrivningar av morden eller de utförliga beskrivningarna av de åtalade. I brist på rimliga förklaringar återstår ondska som en attraktiv förklaring.
Mänsklighet
Som tidningen Dagen noterat, så är det en rejäl omsvängning från ett tidigare synsätt i Sverige, där allt var samhällets fel. Men förklaringen med ondska har lika stora brister som ett relativiserande synsätt. Den bortser från att de som begår också hemska brott är människor, med både ljusa och mörka sidor.
En modern och liberal syn på brott och straff måste ta sin utgångspunkt i detta. Gärningsmän ska ställas till svars och dömas till påföljder. För grova brott ska påföljden vara mycket kännbar. Men rättssystemets uppgift är inte att ta ifrån ens de grövsta gärningsmännen deras mänsklighet.
Ett samhälle som endast individualiserar ondskan kommer också att stå utan strategier för att bekämpa den. Fungerande insatser för att förebygga, inte bara beivra, grova brott måste bygga på att vi både kan diskutera individuell skuld och samhällets ansvar.
Straffregister
Det gäller också de gruvliga brott som uppmärksammas dessa dagar. Anders Eklund har ett digert straffregister för sexualbrott bakom sig och det var ingen djärv gissning att han en dag skulle kunna begå grövre brott. Likväl har han gång på gång bedömts vara psykiskt frisk och fått fängelsestraff, men knappast vård. Det finns signaler om att kvinnan som står åtalad för arbogamorden har en historia av psykiska besvär i Tyskland och kan ha haft en allvarlig psykisk störning då morden begicks.
Självfallet bör Anders Eklund få ett mycket hårt straff. Och om den åtalade kvinnan i Arboga skulle befinnas vara skyldig och frisk bör hon naturligtvis också få det. Däremot kan man fråga sig till vilken nytta man skulle döma henne till fängelse om hon befunnits vara allvarligt störd då morden begicks, vilket regeringen vill.
Ansvar
Men samtidigt som det enskilda ansvaret utkrävs, måste vi också fundera på vårt gemensamma ansvar. Visst kan hårdare straff för vålds- och sexualbrott, och framför allt för återfallsförbrytare, vara en del av lösningen. En annan del är med säkerhet större inslag av tvångsvård under ett fängelsestraff, liksom krav på rehabilitering för villkorlig frigivning.
Men det handlar också om vilket förhållningssätt vi själva väljer och en sak står klart och det är att demonisering och frosseri i groteska detaljer handlar om betraktarnas behov av enkla lösningar och skandaler. Det handlar ytterst varken om brottsoffren eller ens om brottslingen.
Det kan vara något att fundera över för oss, var och en, innan vi nästa gång köper den tidning som utlovar flest blodiga detaljer på löpsedeln. Ingen av oss kan helt svära sig fri från ansvar för de normsystem som påverkar också de värsta av mördare.