Varför glöms alltid riskerna?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det finns ett gammalt ordspråk som säger att "eld och vatten kan aldrig förenas" och det tror jag i högsta grad gäller beträffande Nils Ronquists och mina åsikter om kärnkraften. Ronquist är den sanna kärnkraftskramaren som genom sin argumentation under årens lopp varit med och hjälpt kärnkraftslobbyn i försöken att nystarta utbyggnaden av kärnkraften. Det är just denna lobbyism som effektivt blockerat utvecklingen av de alternativa energikällorna sol, vind, vatten och bioenergi.
Nu har Ronquist rätt i att dessa energislag ingalunda är några nya påfund i ett historiskt perspektiv. Men genom modern teknik och forskning kan dessa göras enormt effektiva, en utveckling som dock som sagt blockerats av kärnkraftsvännerna.
Att kärnkraften är en föråldrad teknik kan åskådliggöras med det uttalande som en kärnfysiker gjorde på 60-talet: "Kärnkraft är världens dyraste teknik för att koka vatten". Dessutom en livsfarlig sådan! Just detta med kostnader och farorna nämns aldrig i lobbyisternas argumentation, men faktum är att fortfarande är frågan om slutförvaringen av detta mänsklighetens farligaste avfall olöst. Samma sak gäller för kostnadsansvaret.
Dessutom vill man gärna glömma och förtränga de enorma strålskador som fortfarande visar sig i Tjernobylområdet. Det är ingen skrämselpropaganda, utan klara fakta.
Grunfelet i hela den svenska energidebatten är att man hela tiden utgår från en ökande energianvändning, istället för att diskutera hur den kan effektiviseras och minska. Men som sagt, "eld och vatten kan aldrig förenas" och förmodligen gäller det också framöver för Nils Ronquist och mina ställningstagande i kärnkraftsfrågan.