Vår uppgift är inte att censurera
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Om någon säger till GT att de är så rädda att de inte vågar gå ut, ska vi låta bli att berätta om det för att det spär på oron? Oron finns ju redan där, den försvinner inte för att vi låter bli att berätta om den.
Polisens kritik har tidigare gällt Bingeby och nu senast Gråbo som åter står i rampljuset som "bråkigt" kvarter. Jämför man med andra svenska städer är Gråbo förmodligen en idyll, liksom Vitkålen och Dillen. Ändå är det självklart att boende där blir oroliga när någon sticks ner med kniv utanför dörren. Alldeles oavsett om det var en olyckshändelse eller en intern uppgörelse.
Att låta bli att berätta om människors oro skulle vara väldigt konstigt.
Det är inte vårt uppdrag att censurera verkligheten eller dem vi pratar med.
Poliser som ger uttryck för att det är mediernas fel att människor känner oro, gör också en grov underskattning av läsarnas intelligens och slutledningsförmåga. Det är inte rubrikerna man eventuellt skräms upp av, utan själva händelsen i sig. Dessutom vittnar en ganska stor majoritet av de boende i området som kommit till tals i artiklar om att de inte alls känner någon oro, tvärtom. Vad det överdrivna skulle ligga i vore intressant att få utvecklat.
Att polisen dragit in bemanningen (närpolisen) i de två stora bostadsområdena (Bingeby-området och Gråbo) är något man kanske inte gärna vill prata så högt om. Men att man en gång förlade fasta kontor dit berodde ju på något och den fysiska närvaron betydde helt klart mycket för de boendes trygghet i områdena.
Kan man inte känna sig trygg i sitt eget hem, då är man inte trygg någonstans.
Det borde bekymra polisen mer än att lokala medier berättar om det som faktiskt händer.