Vår förmåga till medkänsla
Foto: Fotograf saknas!
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
En förbipasserande som blir vittne till det hela larmar polisen och lyckas stoppa misshandeln. Den misshandlade förs till sjukhus. Han har tur och överlever. Det kunde lika gärna ha varit min son, som arbetar på samma ställe och går samma väg hem.
Men det är bara en av många liknande incidenter. En sommar då tre unga flickor brutalt mördats av jämnåriga. En sommar då vi alla frågar oss varför och vad det är som har hänt. Medan de brottsförebyggande experterna talar om tillfällig anhopning och varnar för enkla analyser. Varje fall är unikt, säger man, det finns ingen gemensam faktor.
Brist på medkänsla
Jag tänker ändå sticka ut hakan och peka på två sådana faktorer: bristen på medkänsla och bristen på respekt för varje människas okränkbara rätt till livet. Om medkänslan, eller den empatiska förmågan, finns mycket forskning idag. Vi vet att ett embryo till den finns hos varje nyfött barn. Naturen har ordnat det så, eftersom empati tycks vara ett villkor för mänsklig samexistens.
Men förmågan till inlevelse är sårbar. Empatins låga behöver skydd och näring för att växa sig stark och kan annars lätt släckas ut. Förmågan till medkänsla minskar tillfälligt under de hormonstinna tonåren, liksom av stress och under påverkan av alkohol och andra droger. En ung människa som inte mår bra i själen och som dessutom intagit droger har sämre empatisk förmåga än de flesta.
Därför behövs också ett av oss alla sanktionerat tabu: en etik som tydligt, liksom i eldskrift, föreskriver att människolivet är heligt och absolut okränkbart. Hur mycket jag än hatar en annan människa får jag aldrig hota henne till livet eller agera så att hennes liv kan komma i fara.
Människolivets okränkbarhet
Hur förmedlar vi allt detta till våra barn och ungdomar? Hur stärker vi deras empatiska förmåga? Hur står vi i vardagen upp för människolivets okränkbarhet och alla människors lika rätt - värden som finns formulerade i en rad FN-konventioner om mänskliga rättigheter och som är gemensamma för de stora världsreligionerna.
Det kan man verkligen undra. När man ser hur dessa värden hanteras i populärkulturen - i deckare, TV-underhållning och datorspel. När man ser hur hotade och utsatta flyktingar behandlas mitt framför ögonen på oss. När man i radion hör röster som vill återinföra barnaga och till och med dödsstraff. När man läser hur ofta barn har utsatts för övergrepp inom den sociala barnavården. När man förstår hur vi systematiskt och under lång tid diskriminerat våra nationella minoriteter. Barn och ungdomar behöver inte anstränga sig särskilt mycket för att se en vuxenvärld, där empati och respekt för livet och alla människors lika värde knappast tycks vara det som dominerar.
Det är som om vi aldrig förstått den enkla regel vi gärna talar om - att barn gör som vi gör, inte som vi säger att de ska göra. Allting börjar med oss. Så hur ser möjligheterna ut?
Fred och försoning
Den uppmärksammade religionsvetaren Karen Armstrong har nyligen, bland annat med stöd från biskop Desmond Tutu, tagit initiativ till ett internationellt fördrag om medkänsla, en "Charter for Compassion". Det är ett både intressant och konkret sätt att arbeta med freds- och försoningsfrågor.
Men jag tror att det som komplement också behövs en ny bred folkrörelse! Kanske kunde vi till och med vara mogna för ett nätverk med namnet "Life and Understanding". Betydligt desillusionerade, men just därför möjligen klokare än när vi prövade ett liknande motto för 40 år sedan!
Alla förslag är välkomna. Utom att låta allt vara som det är.