Var börjar det egna ansvaret?
Foto: UPI
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det finns dock en egenskap som jag har så oerhört svårt att acceptera, jag kan till och med bli rasande och har funderat en hel del över vad det säger om mig själv men inte kommit fram till något bra svar på den frågan.
När jag läste om alla som tycker att det är helt i sin ordning att dumpa sin skit (avfall) i andra människors soptunnor väcktes denna lilla ådra i mig och jag kan inte för mitt liv förstå hur dessa människor tänker?
Egna behoven sätts främst
Tydligen anser de att det är helt okej att andra ska ta ansvar och kostnader för det som de själva inte har lust med.
Det är förmodligen samma sorts människor som alltid gör vad de kan för att låta andra betala för sig, som anser det som en nån sorts mänsklig rättighet att allt ska vara gratis och att de egna behoven ska sättas främst i alla sammanhang.
Låt mig fortsätta rasa en stund till med att visa mina fördomar när jag antar att det är precis samma sorts människor som runt köksbord och bardiskar spyr galla över politiker och företagare som de inte anser sköter sina åtaganden.
Samma beteende kan man ana bakom alla som vägrar ta kollektivt ansvar där det inte finns nån uttalad fördelning av vem som ska sköta vad.
Eller snarare, där ingen har betalt för att utföra sånt som alla drar nytta av.
Låt mig bara nämna tvättstugor och lunchrum på jobbet så förstår ni nog vad jag menar.
Nånstans kan jag förstå om man utför civil olydnad i protest mot något. Men jag köper inte att man undandrar sig eget ansvar bara för att man inte har lust eller orkar. Då förutsätter man ju faktiskt att andra ska göra det.
Orka och ha lust att ta hand om din skit/disk/torktumlareludd alltså.
Lika lätt att bli glad
Lika lätt som att bli rasande på detta beteende har jag dock att bli glad intill rörd, när jag läser något riktigt bra och klokt.
I senaste numret av nyhetsmagasinet Fokus har Johan Croneman skrivit om den moderna papparollen och varför rörelsen är snabbare i ett duralexglas än den mot en verklig jämställdhet.
Han hänvisar bland annat till TCO:s pappaindex som visar att 60 procent av alla män inte tar ut några pappadagar alls under barnets första levnadsår och att om man mäter mäns totala arbetstid under ett liv, så väljer de att arbeta som mest under just småbarnsåren, då jobbar de mer övertid än nånsin.
"Hur mycket kan man strunta i sina barn innan det blir kriminellt, hur ser den skalan ut? Kan man skita i dem varje veckan, eller bara varannan vecka?" frågar han sig bland annat.
Ännu en fråga där svar mottages både tacksamt och intresserat.
Snacka om magi
Alla som nångång ifrågasatt om Gotland är magiskt eller inte skulle varit med på cykelturen från Slesviken till Hallinge i Grötlingbo på midsommarkvällen.
Sles kvior var prunkande gröna när det överallt annars är brunt och bränt.
Det var tyst och totalt stilla och så oerhört vackert. I och för sig bröts tystnaden ju närmare Hallinge man kom men det var också magiskt, fast på ett annat sätt.