Våldtäktsmän straffas sällan
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Efter att hon anmält våldtäkten var det ingen som tog kontakt eller gjorde uppföljande förhör eller samtal. Hon fick själv ringa och fråga om hon skulle lämna in sina underkläder som med all sannolikhet bra spår efter gärningsmannen. Hon upplevde att hon inte blev trodd och att myndigheterna uppträdde nedlåtande (att hon blev "klappad på huvudet").
Utredningen lades ner utan att Marie fått utveckla sin talan.
De flesta våldtäktsmål är oerhört svåra i bevisfrågan. Ord står mot ord och de allra flesta gärningsmän slipper undan med att hävda att "hon var med på det".
Men det får inte göra att man behandlar dessa mål med mindre noggrannhet än andra.
Av 43 anmälda våldtäkter på Gotland under 2007 gick fyra till åtal. Det ser lika illa ut för riket i stort, endast 10-12 procent av anmälningarna leder till åtal, nio av tio utredningar läggs alltså ner ganska omgående.
I andra sammanhang förhör man ofta vittnen och inblandade flera gånger för att jämföra utsagor och kontrollera uppgifters samstämmighet. Vi läste för inte länge sedan en insändare om hur förhören utfördes efter mordet på Gråbo, samma vittnen förhördes fyra gånger av fyra olika poliser innan de fick gå in och värma sig. Säkert helt riktigt när man vill få en så klar bild som möjlig av vad som hänt och eliminera risken för missförstånd och att viktiga detaljer inte noteras.
Att inte ens kalla en person som anmält att hon blivit våldtagen innan man lägger ner utredningen verkar inte klokt.
Ett problem när man tar upp fall som detta är att inblandade myndigheter inte kan säga allt som ligger till grund för olika beslut på grund av sekretess. Förundersökningen blir bara offentlig om den leder till åtal. Man får som utomstående bara en sida av det hela, men i Maries fall verkar det högst osannolikt att det skulle finnas så starka skäl att lägga ner utredningen att man inte ens hör henne lokalt här på Gotland. (Anmälan gjordes på fastlandet).
Ingen ska dömas utan bevisning men det är sällan våldtäkter sker i vittnens närvaro, när vittnen finns är de ofta inblandade i övergreppet.
I och med att så få våldtäktsmän åtalas kan de fortsätta förgripa sig på kvinnor utan någon större risk för rättsligt efterspel. Antingen fullt medvetet eller med en snedvriden kvinnosyn i bagaget om att kvinnor gillar "tuffa tag".
Rivsår och blåmärken är i dag det bästa för att bevisa att en våldtäkt har ägt rum, det hjälper inte mycket då forskning på brottsoffer visar att en vanlig reaktion en kvinna uppvisar när hon inser att hon håller på att bli våldtagen är "frozen-fright pattern" - att man går ur sin kropp, bli helt passiv och "fryser fast" i rädsla och uppgivenhet.
En lag om samtycke skulle som jag ser det (tyvärr) inte hjälpa när det till slut ändå handlar om mannens ord mot kvinnans.