Våldtäkt används som terrorvapen
Denis Mukwege fick Olof Palmes pris 2008.
Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Men när Denis frågade om de inte också behövde medicin, så svarade pappa att han gjorde vad han kunde och förmådde, gjorde sin del. Då bestämde sig Denis, att han också ville göra sin del, försöka göra vad han kunde och förmådde. Han utbildade sig till läkare och gynekolog.
Olof Palmes pris 2008
I fredags stod han där, Denis Mukwege, stolt i Gamla Riksdagens andrakammarsal för att ta emot Olof Palmes pris 2008 ur Lisbet Palmes hand. Bland många andra hade vi förmånen att få vara på plats vid denna högtidlighet. Ett tillfälle då man erfar känslor som är svåra att förklara. Stolthet, kanske lycka, över en enskild människas mod och handlingskraft.
Här som en fortsättning på en annan enskild människas mod och handlingskraft och internationella engagemang, Olof Palmes. Att det ändå finns hopp i en brutal värld. Att det finns djup medmänsklighet. Att det finns andra rubriker i nyhetsflödet.
Denis Mukwege har med svenska biståndspengar lyckats bygga upp ett av Afrikas bästa specialistsjukhus, Panzisjukhuset, i staden Bukavu i östra Kongo-Kinshasa, nära gränsen till Rwanda och Burundi. I ett område som nu härjas av komplicerade strider som egentligen är efterdyningar av folkmorden i Rwanda och motsättningarna mellan folkgrupperna Hutu och Tutsi.
Här pågår ett obeskrivligt våld riktat mot kvinnor. Kvinnor våldtas och misshandlas. Exemplen är så vidriga att de svårligen kan sättas på pränt. Bokstäverna vägrar att forma sig till de orden.
Våldshandlingar som inte i första hand handlar om sexualitet, utan om kaos. Sex som terrorvapen. När kvinnorna bryts ner raseras hela samhällsstrukturen. Vilket är syftet för att kunna härska och att sko sig på naturrikedomar som finns i rikt mått i detta gamla kolonialt styrda och hunsade land.
Att bryta ner människor och samhällsstruktur med våldtäkter känns igen från Balkankriget på 90-talet. En beprövad metod, således, att vinna yttre kortsiktiga fördelar men som lägger det inre i långsiktig ruin.
Komplicerade operationer
I detta kaos kämpar Denis Mukwege dagligen och utför mirakler. Under ett år hinner han själv med upp emot tusen komplicerade operationer av de 3 600 som genomförs. 90 procent av de sargade kvinnorna kan åka tillbaks till sina familjer, fysiskt någorlunda helade. Men då återstår de psykiska trauman som alltid följer på en våldtäkt, där som här.
Han hjälper alla kvinnor, oavsett bakgrund, i sann humanitär anda. Kontroversiellt förstås och ibland har han tvingats fly och har utsatts för våld, överfall och trakasserier. Han har erbjudits lämna landet med sin familj för en tryggare och mera lukrativ tillvaro. Icke det. En vardagshjälte stannar på sin post, med ett civilkurage, en medmänsklighet och en inre resning som ofta utmanar ett samhällssystem, men som på sikt helar världen.
Fred och frigörelse kräver förnuft och grundläggande moraliska värderingar. Det som Denis Mukwege dagligen visar i praktisk handling, numera stärkt av omvärldens uppmärksamhet genom flera utmärkelser, FN:s Humanitära pris 2008 och nu Olof Palmes Minnespris.
En våldsfixerad värld
Tacktalet formade sig till en humanitär manifestation och en vidräkning med en våldsfixerad värld. Med krigen som demoraliserar och förstör. Han nämnde med en suck hur det talas och skrivs engagerat om hotade djurarter i Afrika, men hur är det med kvinnorna? Kvinnorna som behövs för att stabilisera samhället och stoppa krigen. Priset tillägnade han dem.
Det gäller att hålla ut, säger han, och se till att ondskan aldrig kan segra.