USA väljer en ny väg med Obama
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Visst satt de flesta amerikaner som klistrade vid tv-apparaterna på valnatten. Vem kunde missa en så stor och välregisserad show som när familjen Obama klev ut på scenen i Chicago vid 23.30-tiden lokal tid tisdagen den 4 november?
På eftermiddagen dagen efter ringlade sig köerna utanför snabbköpet i väntan på en extraupplaga av Washington Post. Då såldes redan första upplagan på nätet för bortåt hundra dollar stycket. Alla ville ha ett minne av dagen.
USA:s färgade befolkning
Mest betydde valet naturligtvis för USA:s färgade befolkning. Det är bara 40 år sedan de svarta i USA fick fulla medborgerliga rättigheter. Obamas föräldrar kunde inte ens gifta sig i USA, blandäktenskap var inte tillåtna.
En äldre färgad man lade en tidning på trappan vid Lincoln Memorial där Martin Luther King 1963 höll sitt berömda tal, "I have a dream". Drömmen har gått i uppfyllelse med råge.
USA:s färgade är inte bara accepterade som fullvärdiga medborgare. Landet ska också ledas av en färgad. Mitt intryck är att man långt in i de republikanska leden inser att detta är något bra för USA. Motkandidaten John McCain angav tonen redan på valnatten när han i ett generöst och storslaget tal, det bästa han hållit under hela kampanjen, manade alla amerikaner att sluta upp bakom den nye presidenten, som han kallade "min nye ledare".
Slår in på en ny väg
Att en överväldigande del av omvärlden hållit på Obama från första stund är inte förvånande. USA har under George W. Bush bara exporterat krig och kriser. Landet har uppträtt arrogant, slagit sönder existerande former av internationellt samarbete och förvärrat, i stället för att lösa, de motsättningar som redan tidigare fanns i världen.
Valet av Obama är en signal om att USA nu, förhoppningsvis, slår in på en ny väg, mer i samklang med världen i övrigt. Själv har jag besökt USA många gånger och även bott några år där, men har aldrig tidigare kommit till landet med sådan förväntan.
Det kändes redan i "immigrationen", normalt en pest för varje besökande med ogina tjänstemän som verkade betrakta en som en potentiell terrorist. Nu hade passtjänstemännen gått på charmkurs, det var vänligt och gick undan och varje meddelande i högtalarna avslutades med ett "Welcome to the United States".
Jag besökte Vita huset
I den stämningen beslöt jag mig för att äntligen göra slag i saken och se Vita huset från dess insida. En gång i tiden var det bara att ställa sig i kö och tåga in. Idag är Vita huset ett belägrat och fortifierat område av stan, ödelagt av kalhyggen och cementblock.
Varken amerikaner eller utlänningar kommer in utan särskild inbjudan och omfattande pappersexercis. För svenskar gäller att vi ska åtföljas av vår ambassadör i Washington eller dennes ställföreträdare.
I mitt fall ställde "andremannen" upp. Det visade sig vara en ung kvinna, Karin Olofsdotter. Även svenska UD förändras. Så mycket fick vi inte se utom pampiga mötesrum, där vi följde en snitslad bana genom Östra flygeln. Presidentens kontor finns i Västra flygeln. Men det var ändå en upplevelse, och för mig också ett slags försoning med det officiella USA.
Ett land som jag tycker mycket om, men vars politik jag bara kunnat ogilla under senare år.