Ungdomar flyttar från Gotland, men många blir hemvändare
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Unga människor har alltid lämnat Gotland för att se sig om i världen, för att få jobb, för att utbilda sig. När jag var ung gick pojkarna till sjöss, och flickorna sökte hushållsarbete på fastlandet. Vi som fick läsa vidare var inte så många.
Men visst förstår jag hur planerarna tänker. Det behövs unga människor som stannar kvar här, bildar familj, startar företag, driver de gamla gårdarna, sköter kommunens angelägenheter. Det är oroande att folkmängden minskar lite för varje år.
Vi behöver bli fler
Kommunens Vision 2025 presenterades och diskuterades på kommunfullmäktige i måndags. Det gamla målet "65000 invånare" lyftes i alla fall inte fram där, fast jag tror att det finns kvar.
Alla vet att det skulle underlätta med fler invånare. Vi har för litet underlag för det mesta numera. Vi klarar inte vården själva, alla myndigheter har flyttat sina kontor härifrån.
Det slog mig att vi är i ungefär samma situation som den nya staten Kosovo. Vi är beroende av andra för det mesta, men självständig region skall vi vara! Att sätta upp mål för befolkningen är vanskligt. Håkan Ericsson är missnöjd med att kommunledningen pekar ut vilka man vill ha hit: familjer 30+ och par 55+. De senare kallas numera Dinc, dubbla inkomster, inga barn (på engelska förståss). Såna är lönsamma för kommunen.
De flyttar tillbaka
Jag blir lugnad när jag ser staplarna i tidningen. Redan i åldrarna 30-34 år är det fler som flyttar hit än som flyttar härifrån. Och så är det hela vägen sen.
Av ungdomarna som varit iväg, lärt, utvecklats, gjort erfarenheter, kommer en del tillbaka. Många har anknytning hit eller har växt upp här, andra inte alls.
Det finns såna invandrare som Bosse Carlgren, han som fångades av magin i Lau och blev gotlänning till liv och själ. Var skulle gutamålet stå idag utan honom? Ändå tror jag att det är de som stannar kvar här som bär upp och för vidare vår egen kultur.
Kulturarvet, visst är det stadsmuren och kyrkoruinerna i Visby, de många medeltidskyrkorna och fiskelägena. Men det levande kulturarvet bärs av levande människor.
Detta är en kultur för bönder och fiskare, skrev David Ahlqvist en gång. Därför blir jag glad när jag träffar på ungdomar som vill fortsätta utveckla jordbruket på Gotland.
Uganda, fastlandet och Ala
På sista tiden har jag träffat en sån grabb i Romaskolan. Han var den ende pojken som deltog i uppsatstävlingen, när samverkansprojektet med en skola i Entebbe i Uganda startade. Så han fick resa till Uganda.
Sen har han gått Lövsta, och nu skall han praktisera jordbruk på fastlandet. Men han skrev från början "Jag skall bli bonde i Ala."
Andra har jag träffat i gutamålskursen på Donnergymnasiet. Han som hade alla rätt på tipsraden med gutamålsord sa: "Jag brukar vara med och fiska, jag kunde alla orden." Och flera skrev i utvärderingen: "Jag tror att jag kommer att lära mina barn lite gutamål."
Så här måste det vara. Ungdomar reser ut, några kommer tillbaka. Och några stannar. Gotland behöver dem alla.