Som kyrkobesökare känner jag mig delaktig i gudstjänsten
Ärkebiskop Desmond Tutu och den sydafrikanska kyrkan ger fullständig delaktighet i gudtjänsten. Tydligen till skillnad mot kyrkan i Visby.
Foto: OBED ZILWA
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I den här kyrkan, som heter United church, börjar man med att sjunga gemensamt och sedan hälsa runt på varandra runt i kyrkbänkarna medan man önskar sina bänkgrannar fred och försoning.
Samtalar med barnen
Prästen fortsätter sedan att samtala med barnen, som alltid sitter på de främsta bänkarna och med hjälp av spännande overheadbilder eller någon symbolisk leksak, diskuteras den text som någon vuxen i församlingen valt för dagen och barnen funderar och svarar.
Det finns alltid överraskningar för barnen av något slag, ofta i samband med barndop, som också sker i början av gudstjänsten, till skillnad från vad jag har erfarit i den gotländska kyrkan. Efter tio minuters prat med barnen till vuxnas återkommande och deltagande skratt, så vandrar barnen genom sakristian till sin söndagsskola och den övriga gudstjänsten tar vid.
I den deltar alltid några för dagen i förväg utvalda i församlingen genom textläsning eller sång. Kören som består av alla landets folkgrupperingar sjunger tillsammans med församlingen och det är psalmsånger blandat på engelska, xhosaspråket och icke minst afrikaans (de forna maktutövarnas språk.)
Inget är så härligt som psalmsång på xhosa, Nelson Mandelas språk, man sjunger samma sång om och om igen tills den känns som en gemensam bön alla deltar i. När predikan tar vid är den både vardagsfilosofisk och politiskt laddad. Orden känns nära vardagen och det våldsamma liv som finns utanför kyrkporten, men också nära den fattigdom som fortfarande utbreder sig. Den här söndagen handlar det om konsumtion inför jul.
Fullständig delaktighet
Just detta, att jag som kyrkobesökare känner mig delaktig och närvarande i de former som gudstjänsten tar, får mig att söka mig till kyrkan. Vid nattvardsgudstjänsten blir delaktigheten fullständig. Här finns ett nybakt bröd som prästen bryter itu, välsignar och skickar runt. Var och en bryter en bit av detta bröd. Därefter vandrar brickor samma väg. På varje bricka finns en mängd små glas.
Min granne tag ett glas och ger mig att dricka, jag i min tur ger min granne ett glas. Där står vi 30 - 40 personer åt gången och bokstavligen delar brödet och vinet. I denna stund upphörde hudfärgen och klasskillnaderna.
En gång utövade romarriket samma förtryck över småfolken i Mellanöstern som de holländska kolonisatörerna i Sydafrika plågade folken fram till 1994 innan Nelson Mandela blev president. I nattvarden finns inte bara han/hon Gud. Där finns också människovärde, brobygge och stillhet.
När 150 personer går till nattvard stillnar till slut hela kyrkan men fylls samtidigt av energi och skratt.
När ungdomar i Visborgskyrkan inte möts av förståelse i den kyrka de har för vana att gå till, då har kyrkan, dess präster och församling inte lärt någonting av den frihet en fri kyrka kan utöva av åkallan. Det är inte alls självklart att flytta en ungdomsverksamhet mellan kyrkor. Det är att frånta ett kyrkorum dess betydelse för unga människor.
De unga protesterar i Visby
Det handlar inte om mod om unga protesterar, det handlar om deras självklara rättighet till själavård på den plats de själva väljer, och inte den plats som domprosten väljer för unga. "Låt barnen komma till mig, "sa han, Jesus. Det betyder att du som domprost, ni som kyrkoråd skall gå till barnen.
Gå ut ur er kyrka och er stumma helighet. Gå ut och möt människor i alla åldrar. Rör på er.