Skolöverläkare Katarina Michanek om ADHD: Medicin är inte enda insatsen för barn med rastlöshet och koncentrationsvårigheter
Skolöverläkaren på Gotland, Katarina Michanek, går nu in i GF:s debatt om ADHD. Hon håller med dem som är oroliga för att medicin ska ersätta psykosocial och specialpedagogiska metoder. Medicin får aldrig vara enda insatsen, skriver hon.
Foto: Tommy Söderlund
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Debatten speglar ett flertal företeelser och inbegriper såväl samhällsutveckling och samhällsekonomi, som utveckling av medicinsk kunskap och synen på barns och ungdomars rättigheter och behov.
Diskussionen handlar om hur man på bästa sätt kan hjälpa dessa barn, att på kort och lång sikt få en så bra livssituation som möjligt utifrån vars och ens förutsättningar.
I debatten om behandling blandas, med all rätt, känslor med fakta. Och att det finns någon enkel sanning, något generellt rätt eller fel, som skulle gälla för omhändertagandet av alla barn i gruppen. Det tror jag inte på.
Jag håller helt med dem, som uttrycker en oro för att medicinsk behandling ska användas istället för relevanta psykosociala och specialpedagogiska metoder. Men jag anser att medicinsk behandling är ett av de verktyg som finns för att hjälpa barn och ungdomar med denna problematik.
Aldrig som enda insats, men för vissa barn som ett komplement till övriga insatser.
Med detta som bakgrund vill jag beskriva hur vi inom skolan, pedagoger och professionella inom elevhälsan, tillsammans arbetar kring dessa barn och ungdomar.
Så gör vi på Gotland
Målet för arbetet formuleras i skollagen: "Utbildningen ska ge eleverna kunskaper och färdigheter samt, i samarbete med hemmen, främja deras harmoniska utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar".
Varje barn är unikt och för varje barn görs individuella bedömningar och utifrån detta en individuell handlingsplan anpassad efter just det barnets problematik. Resultatet av gjorda insatser utvärderas regelbundet och handlingsplanen revideras.
För det enskilda barnet börjar planläggningen och insatserna alltid först i den lilla, närmaste kretsen som är berörd; barnet, föräldrarna och klassläraren. Planer för kompletterande pedagogiska insatser tas fram och prövas. Ofta räcker det med insatser på denna nivå, man hittar arbetsformer och hjälpmedel som leder till önskat resultat.
Men om problemen kvarstår, om föräldrar och lärare bedömer att det som gjorts inte räcker till, kopplas successivt, utifrån det individuella barnets behov, fler resurspersoner in. Specialpedagogiska, psykosociala och medicinska experter, var och en med sina speciella kunskaper, som kan bidra till att framsteg görs.
Barnets svårigheter kartläggs: Hur ser skolmiljön ut? Vilka ytterligare pedagogiska insatser behöver detta barn? Vilka pedagogiska hjälpmedel? Går barnet i rätt skolform? Hur ser den sociala situationen ut?
Behöver familjen stöd i sin vardag för att skapa bättre förutsättningar för att ge barnet en bra skolgång? Finns någon medicinsk problematik, som kan behöva utredas och eventuellt behandlas?
Vilka redskap finns för att på bästa sätt hjälpa just detta barn? Återigen utarbetas en handlingsplan som innefattar återkommande utvärdering av hur det går för barnet och där planen vid behov revideras.
Gemensamt beslut om medicin
Det här är förstås en lång process, oftast arbetar man med olika specialpedagogiska och psykosociala insatser, utan någon medicinering, under flera år och oftast leder också dessa insatser till att situationen förbättras.
Men om problemen kvarstår eller till och med förvärras. Om barn, föräldrar och lärare tillsammans med elevhälsans experter kommer fram till att ytterligare insatser behövs, beslutas om en så kallad basutredning.
En sammanställning görs av de utredningar och insatser som gjorts under åren, vid behov kompletteras utredningen och därefter bedöms om en neuropsykiatrisk frågeställning, till exempel ADHD, finns. Om så är fallet remitteras barnet till barnpsykiatriska kliniken (BUP) för vidare utredning för att diagnosen ska bekräftas eller avskrivas.
Om diagnosen bekräftas diskuteras åter vilka insatser, av specialpedagogisk, psykosocial eller medicinsk karaktär, som kan hjälpa barnet. Och ansvarig barnpsykiater tar ställning till om just detta barn skulle kunna ha hjälp av behandling med specifik medicin för sin problematik.
Möjligheten att ge medicin, samt för- och nackdelar med medicinsk behandling, presenteras för föräldrarna och man beslutar tillsammans om medicin ska sättas in.
Uppföljning av behandlingen sker sedan i samarbete mellan föräldrar, BUP, skola och eventuellt barnhabiliteringen. Detta samarbete fungerar idag inte alltid tillfredsställande, men arbete pågår för att hitta en struktur, som skapar bra förutsättningar för att, på kort och lång sikt, följa de insatser som beslutats. Och, inte minst, för att bevaka andra nödvändiga insatser, pedagogiska såväl som sociala och psykoterapeutiska, kontinuerligt görs parallellt med den medicinska behandlingen.
Är också en politisk fråga
Denna beskrivning av hur vi i skolan arbetar kring dessa barn kan uppfattas som en idealisering. Och visst är detta en redogörelse för hur vi i idealsituationen arbetar, en beskrivning av en målsättning.
Målsättningen uppnås olika bra för olika barn. Ibland når vi nästan fram till målet, ibland är vi kanske inte ens i närheten och oftast ligger verkligheten någonstans på en glidande skala mellan det bästa och det mindre bra.
Men vision och handlingsplaner måste finnas, liksom viljan att nå målet. De olika redskap som står till buds måste övervägas, vid behov användas med individuell anpassning till det enskilda barnet. Och resultatet måste kontinuerligt utvärderas.
Men självklart är detta också en fråga om resurser och därmed en politisk fråga. Visst önskar vi för många av barnen med svårigheter av något slag, att vi kunde ge bättre stöd, att vi hade mer resurser.
Som skolöverläkare har jag ansvar för, att de medicinska insatser som görs i skolan är bra och grundar sig på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Jag har också ansvar för att tillsammans med övriga inom elevhälsan, för politiker och ansvariga tjänstemän inom skolan, visa på vilka elev- och hälsovårdande resurser som behövs och vilka eventuella brister som vi bedömer finns för att nå den gemensamma målsättningen.