Sansad debatt behövs om Ryssland
foto: linda forsell/scanpix
Foto: Linda Forsell / SvD / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
"Georgiens sak är vår" utropar ett antal liberala och konservativa skribenter. Carl Bildt drar paralleller till Hitlers metoder. Den brittiske utrikesministern David Miliband vill bygga "bredast möjliga koalition mot den ryska aggressionen" vid ett besök i Ukraina. USA hotar att bryta inte bara det militära, utan också det ekonomiska samarbetet med Ryssland.
Högt tonläge
Ryssland svarar naturligtvis med samma mått och förklarar att de inte är rädda för "ett nytt kallt krig". Sans och måtta verkar vara helt förlorade på båda sidor i ordkriget. När Bildt försöker varna Ryssland med att deras agerande kan få mycket allvarliga långsiktiga konsekvenser, är det en varning som också kan riktas mot de västländer som inte varit nödbedda att hetsa upp tonläget.
De flesta betraktare och aktörer har mycket riktigt konstaterat att hela området är en krutdurk, med olika folkgrupper, minoriteter, territoriella anspråk och historiska motsättningar. Ett ovarsamt agerande kan mycket väl få dominoeffekter, där alltfler områden och politiska ledare eftersträvar självständighet och politiskt inflytande i regionen. Sett i det ljuset är det inte förbluffande att de annars regimtrogna ryska tidningarna varit öppet kritiska mot ledningens beslut att erkänna Sydossetien och Abchazien. De ser också risken att Ryssland självt kan få problem med upproriska regioner.
Befria stater
På ett sätt är utvecklingen logisk. Ryssland såg sig själva som överkörda när det ena landet efter det andra erkände Kosovos självständighet från Serbien, i en situation som på flera sätt liknar den i Georgien. De västliga makterna saknade då tålamodet att försöka lösa frågan i FN:s säkerhetsråd, med ett ständigt hotande ryskt veto, och löste det istället genom att agera ensidigt. Det är detta prejudikat som den ryska ledningen nu återkommande hänvisar till. Om USA och dess allierade kan "befria" stater, borde då inte Ryssland kunna göra detsamma, lyder frågan.
Frågan är ens om Ryssland själva önskade sig denna utveckling. Det är värt att komma ihåg att den ursprungliga aggressionen kom från georgiskt håll, där man grovt underskattade det ryska svaret och där man, lika grovt, överskattade det amerikanska stödet för krigföringen. För Ryssland var förmodligen utgångsläget, med två halvt självständiga regioner under ryskt beskydd, att föredra framför dagens situation där landet närmast definierats som en skurkstat som aggressivt försöker tvinga sig på mindre grannländer.
Fredlig lösning
Allt detta kan vara värt att beakta när man försöker mildra krisen och finna en långsiktig lösning. Lika mycket som Ryssland förtjänar klander för de oblyga försöken att dra maximal nytta av konflikten, lika nödvändigt är det att fortsätta strävan att inlemma landet i ett demokratiskt och ekonomiskt samarbete. Det borde vara en viktig uppgift för EU, snarare än att bara förstärka den amerikanska provocerande geopolitiken, som även den förtjänar att kritiseras.
Kritik och även fördömanden av det ryska agerandet måste kompletteras med ett försök att förstå varför det sker och en tydlig vilja att lösa frågorna fredligt och i samförstånd, snarare än i konflikt och konfrontation. Det är bara så, inte med vapenskrammel och öppna hot, som vår del av världen kan göras säkrare. Det är hög tid för lite sansade röster i den svenska och europeiska debatten om Ryssland.