LEDARE: Samsas med rovdjuren

Rovdjur väcker känslor. De utmanar den mänskliga förvaltarrollen över naturen. Husdjur håller sig på mattan, tamboskap stannar i fållan och viltstammarna utgör del av skogens skafferi, men rovdjuren gör som de vill. De bryr sig inte ett dugg om äganderätt och konkurrerar kaxigt om villebråd med oss människor när de får chans. Ja, de är till och med i sällsynta fall farliga för människor som är på fel plats vid fel tillfälle.
Vissa ägnar sig åt att romantisera rovdjuren, andra hatar dem. Men de flesta ser trots allt på dem utan att sväva ut i osaklighet. Lodjur, björn, järv och varg tillhör ju den svenska faunan och bör så göra även i framtiden. Värnandet av den biologiska mångfalden är ett överordnat värde.
Detta bör vara grunden för en väl fungerande rovdjurspolitik. Mot den bakgrunden finns det anledning att resa frågetecken över den statliga utredningen "Rovdjuren och deras förvaltning" som Åke Pettersson nu överlämnat till miljöminister Andreas Carlgren.
Utredningens förslag om att decentralisera förvaltningen av rovdjursstammarna och låta länsstyrelserna fatta beslut och "arbeta med begreppet toleransnivå utifrån ett konfliktperspektiv" låter lite väl bekvämt för de starka lokala krafterna som betraktar rovdjur ungefär som skadedjur. Ett exempel: trots att vargstammen består av blott 150 individer och är tyngd av inavel finns högljudda röster för att skjuta fler vargar.
Miljöminister Andreas Carlgren säger sig inte vara övertygad av utredningens förslag och betonar vikten av tydliga nationella riktlinjer. Han har goda grunder för sin tveksamhet.

Ledare: Samsas med rovdjuren