Pride - mer än bara en parad
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Men det viktigaste med Pride är inte den spektakulära paraden. Den kan i sig skapa bilden av en norm som många inte känner igen sig i. Normer är möjligen bra när man ska räkna ut saker och ting i teorin. I vardagen och mötet mellan människor är den enda normen man bör ha i åtanke att mänskliga rättigheter gäller alla.
Alla.
Alla.
Det finns inte en enda människa som är helt fri från förutfattade meningar och fördomar. Dessbättre har många insikt om detta och när kunskap sprids minskar rädsla och konstiga fördomar.
Där ligger den viktigaste poängen med Pride.
Läste en kommentar på en av kvällstidningarnas sajter, en person frågade sig varför HBT-människor måste envisas med att visa upp sig i den spektakulära paraden. "Förstår de inte att det är just detta som retar upp människor att vända sig emot dem?".
Det är sorgligt att ständigt inse att det finns så många människor som fortfarande är så ängsliga. Att detta inte sällan är nära förknippad med en ängslighet kring den egna sexualiteten är ganska givet.
Det talas ofta om tolerans när man pratar om HBT-frågor (HBT= homo, bi och transpersoner). Som om det skulle handla om nån storsinthet, att vi heteromänniskor "tolererar" andra sexuella läggningar. Har man den inställningen slår man också fast att heteronormen är styrande. Att det finns något som är norm och något som därmed automatiskt är "avvikande".
När det bara handlar om något så enkelt och grundläggande som allas rätt till sin egen kropp, sitt eget hjärta och integritet. Man ska inte tvingas vare sig ut eller in i nån garderob. Man ska inte stå ut med putslustiga skämt från människor som genom dessa vill bevisa sin "fördomsfrihet".
Att man sätter fokus på den diskriminering som förekommer, och som tyvärr fortfarande är så accepterad och utbredd, det är det viktigaste med Pride.