Politikerna håller vad de lovar
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Som tur är finns det inte fog för så cyniska föreställningar om vad som driver de politiska beslutsfattarna. Häromdagen gav statsvetaren Elin Naurin vid Göteborgs universitet ett gott råd till den som vill veta vad som är att vänta av politiken i en intervju apropå sin doktorsavhandling om partier, medborgare och vallöften: "Om man läser valmanifesten så får man en bra bild av vad som kommer att ske", sade hon i Dagens Nyheter.
Det forskningen visar är att politikerna är pålitligare än vad många föreställer sig. De socialdemokratiska regeringarna 1994-1998 och 1998-2002 uppfyllde i snitt nio av tio vallöften. Elin Naurin räknar med att alliansen uppnår ungefär samma resultat när mandatperioden är slut. En kartläggning gjord av tidningen Riksdag och departement visar att alliansen hade bockat av 70 av sina 131 löften redan halvvägs in i mandatperioden.
Bilden av partierna som pålitliga går på tvärs med en utbredd uppfattning om att politikerna inte håller löften. Den kan dels förklaras av att många väljare bygger in egna förväntningar i budskapen istället för att ta till sig de konkreta löftena, dels av att det finns en tendens att generalisera: om så bara ett löfte bland många inte uppfylls så raseras förtroendet som helhet. Det menar i alla fall Elin Naurin.
Här finns lärdomar att dra för både väljare och politiker. Självklart ska man som medborgare inte ge upp en skeptisk grundinställning till den politiska makten, men det lönar sig alltså att lusläsa vallöften istället för att gå på magkänslan i tron på att det ger en riktigare bild av vad som är att vänta efter valet.
Om till exempel oppositionen säger att de tänker höja skatterna kommer de alltså med största sannolikhet att göra just det. Det kan tyckas vara självklart, men tänk på vilket rabalder det blev när alliansen sänkte a-kassan trots att de borgerliga partierna gemensamt gick till val på att göra precis det.
För partierna finns det anledning att bli bättre på att ta strid mot bilden av opålitligheten, och att inte falla i fällan att göra politiken mer publikfriande och utslätad för att vinna röster. Det kan ofta vara taktiskt smart att överraska i politiken, som regeringen gjorde när den drämde till med det oväntat stora resurstillskottet till kommunsektorn. Men sådana drag får inte leda till att politiker ses som nyckfullare än de är. Partierna verkar i en förtroendebransch, och då gäller det att vara bra på att både vårda och kommunicera den tillförlitlighet som faktiskt finns.