Övergång till blått arbetarparti
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Man regerar. Det manar till samling. Dessutom: Fredrik Reinfeldt talar lite olika dialekt som partiledare än som statsminister. Inför partifolket påminner han, när så behövs, om att nuet i politiken handlar om ett första steg. Outtalat: skillnaden mellan de nya och de gamla moderaterna är egentligen inte större än så; de gamla fokuserade på slutsteget, men var inte lika intresserade av hur vägen dit skulle ta sin början. Den gamla moderata doktrinen löd att val gärna kunde förloras, bara partiet inte gav upp sin konsekventa politik.
Men att vinna ett val var nog roligare än moderaterna hade väntat sig. Kanske är det därför det råder sådan överraskande konsensus om kursomläggningen. Regeringsutövandet upplevs också som framgångsrikt, sett till politikens resultat. Jobb skapas. Ekonomin stärks. Skatter sänks. Samarbetet med de mindre allianspartierna flyter. Det är bara ett år sedan valet, och tre återstår till nästa. De partiaktiva intecknar inte en kommande valförlust redan nu. Övertygelsen är stark om att opinionen kommer att vända, i takt med att människor börjar uppleva fördelarna med regeringens politik för jobb. Mindre pengar betalas ut i bidrag. Mer pengar kan anslås till verksamheter som vård, skola, omsorg, polis, vägar och miljö.
Klara skiljelinjer
Strategin är att skiljelinjen i valet 2010 ska gå mellan en allianspolitik för jobb och en vänsterpolitik för bidrag. Samt mellan alliansens politik för offentliga verksamheter, och vänsterns politik för mer överföringar av pengar från och till olika medborgare.
Förhoppningen är då att fler väljer jobb och bra vård, och att färre väljer högre bidrag till dem som inte arbetar, bekostat med högre skatter och sämre skola. Det verkar inte helt osmart tänkt, och socialdemokraterna ser ut att traska naivt mot fällan. I alla fall om det inte vore för att väljarna än så länge tycks föredra högre a-kassa än mycket annat gott.
Det framstår som att moderaternas förebild nu mer lutar åt tyska CDU, i stället för nostalgi kring Thatchers och Reagans 1980-tal. Ett traditionellt socialkonservativt parti med en försiktigt liberal reformagenda, men med stark folklig uppslutning i vardagliga nätverk som föreningsliv, kyrka och även fackföreningar.
Så rullar det nog på, antagligen även över nästa partistämma 2009, om inte opinionsutvecklingen och regerandet utvecklas till rena katastrofen. Valresultatet 2010 avgör om Sverige verkligen fått ett blått arbetarparti.