Min död är inte bara min
Foto:
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Boken är en liten novellsamling, men nog är det en debattbok också. I korta berättelser skisserar författaren olika sätt att begrava en människa.
Engström gillar att chockera
En skogsbonde har bestämt, att han skall begravas i sin skog. Han har förstående anhöriga, samt läkare och präst, som låter det ske. I ett annat fall lyckas familjen lura myndigheterna och ta med sig urnan med den döda mammans aska hem för att begravas i trädgårn.
Clas Engström gillar att chockera lite. Svärsonen är på väg att gräva upp en kista för att hustrun skall förenas med sin döde man ute på ägorna. Men då gick det visst för långt, även om det varit den dödes sista vilja.
Dottern ändrade sig: "Måste han ända in i döden få det som han vill?" En annan vill prompt ha sin aska strödd på komposten, för att ingå i det stora kretsloppet.
Boken ger många exempel på hur man kan förfara med en död människa. Att en familj invandrare bränner sin hinduiske farfar är inget att säga om. Lite makabert kanske, att framställa det som ett valborgsmässobål. I en annan novell sker begravning "enligt vikingased". Det skulle innebära, att lägga den döde i hans båt och skjuta ut den på havet. Sen beskjuter man den med brinnande pilar. Mycket romantiskt och stämningsfullt, men knappast historiskt.
I förkristen tid begravdes hövdingar i stora stenkummel eller lades med häst och vapen i en grav, som sen markerades med stora stenar, som ett vikingaskepp. De flesta av de vanliga människorna är borta för oss.
Kristendomen medförde en förut okänd jämlikhet inför döden. Alla begravs på samma plats och med samma ritual. En del får en sten, som berättar namn och årtal, andra inte.
Vill ändra begravningslagen
Men jag vet att min farfar ligger begravd på Levide kyrkogård, fast ingen vet var. En gång frågade jag i kyrkofullmäktige, hur man gör med dem, som inte har några anhöriga som bryr sig. Prästen berättade, att hon genomför samma jordfästning även där ingen annan är med.
Engström har en grundmurad misstro mot kyrka och kristendom. "Prästen kommer farande" när en människa har dött. Kyrkvaktmästarn håller vakt på kyrkogården för att familjen inte skall gräva upp och ta hem den gravsatta urnan. Det är nämligen brott mot svensk lag om griftefrid.
Det är begravningslagen, som Engström vill åt. Det att staten lägger sig i hur och var en död människa skall begravas. Han vill inte se, att varje människa hör till ett större sammanhang än sin egen familj. Jag tycker om att gå på en kyrkogård, se stenarna med namn och årtal, ibland känna igen ett namn. En gång ingick vi i samma gemenskap, hon är en del av mitt liv också, fast vi inte alls är släkt.
Ett värdigt vilorum
"Det mångkulturella samhället" och "det sekulariserade samhället" samverkar för att bryta upp resterna av kristen tro och sed i det här landet. Den moderna individualismen kan leda tillbaka till förkristna ordningar. Avskilda, förnäma gravplatser för folk som Wallenbergarna på Ekerö. De ensamma och obetydliga kan kanske gå direkt till sopförbränningen?
Min död är inte bara min. En kyrkogård ger ett värdigt vilorum, även för dem som inte har några anhöriga i närheten, som kan sköta graven. Den fortsätter att ge plats för minnen, kanske försoning med mycket, som inte blev så bra här i livet.