Miljardprogram för miljonprogram
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Bostadsbristen blev ett stort problem efter andra världskriget. Bostäderna var för få, trånga och omoderna. Kalla. Dragiga. Mörka. Smutsiga. Ofta utan badrum, utan WC och utan varmvatten.
Blott 50 år senare har ett nytt, stort bostadsproblem uppstått - ironiskt nog orsakat av den grandiosa lösningen på 1950-talets problem.
En miljon bostäder i flerfamiljshus som är endast 40 år gamla står nu inför ett akut behov av helrenovering, till den gigantiska kostnaden om 140 miljarder kronor. Detta enligt de allmännyttiga bostadsföretagens organisation Sabo.
Miljonprogrammet kräver nu alltså ett miljardprogram - bara i rent tekniska kostnader. Tar man de sociala kostnader som miljonprogrammet orsakat så är de sannolikt ännu högre, troligen oskattbara. Det som skulle bli världens modernaste bostäder åldrades snabbare än snart sagt alla tidigare decenniers bostäder. Det som skulle bli ett socialt boendelyft bidrog till utslagning, utanförskap och framväxande kriminalitet i hopplöshetens spår. Industriellt byggande blev industriellt boende. Det blev inte hem - och mot bakgrund av det förfall som nu kräver så stora renoveringskostnader är det tveksamt om det ens blev hus.
Erkänner inte feltanken
Kanske måste man något förlåta den tidens socialdemokrater. De visste väl inte bättre. De mötte inte heller någon stark opposition.
Värre är att socialdemokratiska bostadspolitiker - och sådana finns det gott om, i parti, fack, hyresgästföreningar och rörelsenära bygg- och boendeföretag - ännu i nutid har svårt att helt erkänna miljonprogramstänkandets felslut. ROT-programmet tillkom på 1980-talet för att upprätthålla jobb inom byggsektorn och för att renovera, ombygga och tillbygga små enkla lägenheter till lyxigare och större. LO:s dåvarande ordförande Stig Malm fastslog att "det är inte människovärdigt att bo i mindre än två rum och kök". Högt flyga tanken, högt ovan de massor av ungdomar och studenter som mer än gärna skulle ha bott i en egen, billig etta med pentry och dusch i källaren, än i en dyr, flott ROT-våning - eller tvingas bo kvar hemma hos föräldrarna.
Boende är livskvalitet. I vårt land där vi av olika skäl tillbringar mycket tid i våra bostäder är charm- och trivselvärden i hemmen viktigare för de flesta än centimeteravståndet mellan spis och diskho. Viktigare än en statligt normerad minsta lägenhetsyta. Viktigare än att grannen har exakt samma lägenhet så ingen blir avundsjuk.
Vi människor är individer. Inte identiska celler i ett kollektivt samhällsmaskineri. Det tänkte inte miljonprogrammets politiska arkitekter på.