LEDARE: Mäns frånvaro i kvinnokampen

Plötsligt befinner jag mig i en samling av riktiga krutkärringar som Maud Olofsson och Margret Thatcher och det känns minst sagt lovvärt, även om jag inte delar deras politiska filosofi. Det är Henry Lindkvist som av någon outgrundlig anledning har placerat mig i detta läger i sin lördagskrönika, utan att egentligen klargöra skälen för denna upphöjdhet.
Men jag föredrar ovannämnda sällskap framför att kallas "Tanten Thunegard" på Jenny Thomassons blogg när orden tryter och invektiven blir av nöden.
Kvinnor som kämpat för kvinnors lika rättigheter och delaktighet i vårt svenska samhälle kommer aldrig att bli tanter. De blir äldre, men tvingas fortsätta kvinnokampen tills de går i graven i avsaknad av aktiv deltagande män.
Henry Lindkvist påstår sig ha fortsatt tro på kvinnor, även om de går en annan väg än han förespråkar och godkänner.Glömsk om att hans egen regering gjort om försvarsbanden till fredsband och öppnat dörren för kvinnliga officerare. Inte heller kvinnliga boxare passar honom i denna våldsamma värld, där män står för våld och kvinnan för försvar av sitt liv.

Applåderade du modiga kvinnor?
Som om ett av två kön skall klara jämställdhetstrevanden på egen hand, det manliga släktet stå vid sidan om och se på. För det är vad din tanke går ut på. Du har väl aldrig stött kvinnor i den politiska kampen?
Var fanns du, Henry Lindkvist, när kvinnor i Rödhättorna drev frågan mot kärnkraft i SAFE, socialdemokrater mot kärnkraft? En av mänsklighetens största faror, en fråga som nu socialdemokratin gjort en 180 gradig svängning i.
Applåderade du dessa modiga kvinnor eller frös du som allt annat partifolk ut samma kvinnor? En av socialdemokratins framgångsrika vapen för medlemmar med avvikande åsikt.
När fredsmarscherna gick över Gotland under 1980-talet förenade du dig med kvinnorna för att stärka deras kamp, de som enligt dig är den fredligaste halvan av mänskligheten? När jag 1973 försökte starta ett kvinnligt nätverk i arbetarrörelsen, fanns du med all säkerhet där och stödde en självklar men något förtida idé. Eller var du en av dem som bokstavligen la in ett förbud för en så vettig och hur uttryckte du det i din krönika, klok tanke. Vi kvinnor står ju för det "klokaste, vettigaste och fredligaste i mänskligheten".
Medan männen satt på makten och också utövade den oavsett kloka, vettiga kvinnotankar. Göran Persson var en skicklig utövare av makt och osynliggörande av kvinnor.
Därför finns Mona Sahlin på hans post idag.

Armarna i kors och blundade
Jag har en stark bild av dig, Henry Lindkvist, från mitt första årsmöte i den socialdemokratiska arbetarkommunen, ung och osäker, men full av politisk vilja. Under mitt anförande satt du mitt i salen med armarna i kors över bröstet och blundade.
Det var och är en manlig attityd, som den norske politikern Berit Ås, kom att kalla för en av de fem härskarteknikerna. En teknik män med makt använde och fortfarande använder för att osynliggöra och förlöjliga kvinnor, som ville göra sig delaktiga i samhället, inte på männens villkor, men väl på sina egna.
Inte kom du och gav mig några uppmuntrande ord. Som kvinnokämpe blev det till att utan uppmuntran raskt kliva ur "söndagsskolan". Männen svek.
Stödde aldrig officiellt och muntligt kvinnors jämställdhetssträvan. Vi fick som bekant en likalönsprincip men aldrig mer i lönekuvertet. Vi fick en jämställdhetslag men bara varannan damernas på papperet.
Att nu försöka skylla socialdemokratins nedgång och fall på kvinnor, i ställer för att ta skeden i vacker hand och inse att det som skedde, när man sänkte Mona Sahlins möjlighet till statsministerposten första gången för en makthungrig Göran Persson, inte enkelt låter sig repareras.

Ta ansvar som man
Det stora felet var, att välja Mona Sahlin till partordförande femton år för sent. Hon är genom Tobleroneaffären en gång för alla förbrukad. Inse att hon aldrig kommer att bli trovärdig även om affären idag kan tyckas ynklig i förhållande till alla andar affärer som rullats upp.
Ta ansvar som man, Henry Lindkvist, för hur utvecklingen kom att se ut. Det är aldrig enskilda personer som är avgörande, utan alla ja-sägare runt omkring som gör demokratin osäker.

Ledare: Mäns frånvaro i kvinnokampen