Kongo kan komma framåt med dialog
Sifa Mkanani i Kongo våldtogs av rebeller. Den humanitära situationen i landet är fasansfull.
Foto: Carolina Jemsby
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Visserligen upphörde kriget 2002 och en provisorisk författning antogs i april 2003. Ett krig som då pågått sedan 1998, det blodigaste i världen sedan Andra Världskriget. Det fortsätter att skörda offer.
Varje månad dör 40 000 människor i sviterna av kriget. Främst internflyktingar och barn under fem år. Barn som aldrig startar krig, men som alltid drabbas värst.
Varför är denna humanitära katastrof så okänd? Kanske för att katastrofen pågår i Afrika, denna bortglömda kontinent bland världens ledare, det vill säga ledare från den rika världen.
Kanske för att USA inte har några större intressen där. Däremot har ett hungrigt Kina gått in med stora infrastruktursatsningar i utbyte mot att komma åt rikedomar under jord. Alltså inga dödade amerikanska soldater som väcker uppmärksamhet.
Därmed inget CNN på plats som kablar ut nyheter. De stora TV-bolagen och nyhetsbyråerna som ju sätter agendan för information och vad vi skall tycka, vad vi skall tro på och engagera oss i. En riskabel utveckling om vi samtidigt har en tro på att världen är en helhet som vi bär gemensamt ansvar för och att alla människor har lika värde.
Förfärande historia
Kongo har dessutom en förfärande historia att bära på. Redan i början av 1800-talet höll sig de europeiska länderna framme i olika delar av Afrika. För att som kolonialmakter roffa åt sig rikedomar och för att driva en lukrativ slavhandel. Missionen har också spelat en roll, något på gott, men mycket på ont.
Den i särklass värste och mest brutale kolonisatören i hela Afrika var Belgiens kung Leopold II. Han tog makten över Kongo på 1880-talet och utnyttjade landet som sin egen privata egendom och slavfält. Det blev ett folkmord utan all like.
Tio miljoner människor dukade under genom hans vanstyre och skräckvälde. Författaren Mark Twain uttryckte det på följande sätt år 1905: "Jämfört med Leopold framstår Nero, Caligula, Djingis Khan och liknande mördare som rena amatörer."
För Sverige finns en särskild känslomässig koppling till landet. Kongokrisen på 1960-talet ledde till att Dag Hammarskjöld i FN:s Säkerhetsråd drev igenom ett beslut om fredsbevarande styrkor och ett engagemang i området, vilket väckte starka känslor. 1961 omkom Hammarskjöld under oklara omständigheter i en flygolycka i området.
Det tycks ljusna något i Kongo-Kinshasa. Av landets 145 provinser är idag bara fem konflikthärdar. Kuye N´Donda, som leder den freds- och försoningskommission, tycker sig se en långsam förbättring. De interna rebellstriderna har avtagit, men den humanitära situationen är fasansfull i delar av landet.
Löften från presidenten Joseph Kabila vid valet 2006 har inte infriats. Kanske kan landet trots allt närma sig en något normaliserad situation och en demokrati så att landet kan leva upp till sitt andra namn, Demokratiska Republiken Kongo.
Våg av våldtäkter
Dock är de planerade lokalvalen i sommar hotade. Dessutom kommer rapporter om en våg av våldtäkter som drar genom landet med beskrivningar av övergrepp som jag inte förmår sätta på pränt.
Kuye N´Donda underströk i en intervju nyligen att man bara kan komma framåt med dialog. "Tiden för vapen är förbi. Nu måste vi samarbeta för att bygga upp vårt land."
Så är det i konflikt efter konflikt genom alla tider. Man vinner inga långsiktiga segrar med vapen.
Inga demokratiska länder för krig med varandra. Dialog, respekt för människovärdet och demokrati är segervapnen.