Klimatpolitik som går på räls
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Styrmedel
Miljöminister Andreas Carlgren är på kollisionskurs med statsminister Reinfeldt. Det är han på goda grunder. Reinfeldt förlitar sig på koldioxidskatt och handel med utsläppsrätter, någon utbyggnad av järnvägsnätet är det inte tal om. Det kostar för mycket tycker statsministern. En rimlig invändning kan tyckas.
Problemet är bara att det inte är så enkelt, det handlar inte bara om kronor och ören. Allra billigast är ju trots allt att fortsätta släppa ut koldioxid. Inte heller är det säkert att skatter och utsläppsrätter är några mirakelmedel. Det måste finnas gröna alternativ för att ekonomiska styrmedel ska fungera.
Konkurrens
Andreas Carlgren ställer sig bakom klimatberedningens förslag om att öka kapaciteten för gods- och persontransporter med 50 procent. Banverket får kraftigt ökade budgetanslag som ska användas för att bygga om gammal och samtidigt satsa på ny järnväg. Tanken är alltså att en stor del av transporterna som i dag går på bilvägar i framtiden ska flyttas över till tågtrafiken.
Rimligtvis handlar det också om att öppna upp för fler aktörer på järnvägsnätet. Billigare priser och fler avgångar är ett måste om tåget ska kunna konkurrera ut bilen och flygplanet.
I industrialismens barndom var järnväg detsamma som utveckling. Utan räls och lok till Sveriges alla hörn hade inte fabrikerna kunnat producera blågula välståndsökningar. Man skulle kunna säga att cirkeln sluts. Lastbilens århundrade är snart till ända. Tågen är istället tillbaka som viktiga förbindelselänkar mellan ekonomiska kraftpunkter.
Utsläpp
Tillväxt är tätt förknippat med transporter. Enligt den traditionella modellen ökar konsumtionen av olja i takt med att ekonomin expanderar. Lastbilarna som fraktar nya varor till köpstarka kunder slukar bensin, likaså bilarna som transporterar arbetare och tjänstemän till nya arbetsplatser.
Det innebär att utsläppen också ökar. Sverige har på senare år framstått som det stora undantaget. Mellan åren 1990 och 2005 minskade utsläppen med 7,3 procent (enligt FN:s klimatsekretariat) utan att den svenska ekonomin kraschade mot avgrunden.
Den omöjliga kalkylen där tillväxt är lika med miljöförstöring är med andra ord inte så ödesmättad som många annars hävdar. Det är en oerhörd styrka för Sverige att vi kommit en bit på vägen. Ska den positiva utvecklingen fortsätta krävs dock politisk handlingskraft.
Huvuddrag
Carlgren visar med sitt ställningstagande att åtminstone delar av regeringen är redo att gå från ord till handling. Huvuddragen i den svenska miljöpolitiken börjar klarna. Effektiviseringar som minskar energikonsumtionen i kombination med satsningar på kärnkraft och järnväg.