Kårobligatoriets eviga gissel
Foto: Björn Larsson Ask/SvD/SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Djävulen sitter i detaljerna lyder ett gammalt ordspråk som passar väl in på processen, liksom på hur obligatoriet har skötts tidigare. Borgerliga regeringar har i över 30 år försökt avskaffa det för att alltid snubbla när själva genomförandet har diskuterats.
I grunden är problemet rätt sympatiskt. Även om man ser det som en självklarhet att ingen ska tvingas in i föreningar mot sin vilja så måste studentinflytandet på högskolor och universitet bevaras och för det måste resurser och formella band till institutionerna garanteras. Det får dock inte gå till överdrift och omöjliggöra förändringar.
Försenar avskaffandet
När det gäller den finansiella frågan vill regeringen ge total täckning för all den verksamhet som kårerna bedriver idag. Utredningen har helt sonika frågat varje kår hur mycket pengar som behövts för att därefter föreslå att staten ska betala den exakta snittsumman. Var de pengarna ska tas av är den största knuten som försenar avskaffandet.
Naturligtvis måste kårerna ha vissa resurser, men att staten skulle täcka upp till sista öret är varken nödvändigt eller önskvärt. Idag betalar de flesta studenter runt 150 kronor per termin i kåravgift, inga större summor. Om kårernas arbete uppskattas av studenterna och upplevs som givande bör de flesta även i fortsättningen kunna tänka sig att avstå någon hundralapp varje år. Enligt en undersökning från Sveriges förenade studentkårer skulle över hälften av alla studenter vara medlemmar i en kår även utan obligatorium.
Kunskapen låg
Att behöva kämpa för att få betalande medlemmar vore dessutom en välbehövlig injektion för kårvärlden. Bland studenter idag är kunskapen om kårernas verksamhet låg, deltagandet i valen är på de flesta ställen inte ens tvåsiffrigt och det är mer regel än undantag att det finns färre kandidater som ställer upp än det finns platser. Några incitament för kårerna att ändra på situationen, att visa upp sig och engagera nya medlemmar finns inte, pengarna flyter ju in ändå.
Med statlig finansiering skulle kårväsendet bli helt oberoende av de studenter man säger sig representera, när det mest välbehövliga vore motsatsen. Kårinflytande in i högskolorna är meningslöst utan studentinflytande in i kårerna.
En modell att arbeta efter vore grannlandet Danmark, där man aldrig haft ett obligatorium i likhet med det svenska. Istället sköts studentinflytandet genom frivilliga och ideella föreningar. Staten går in med ett visst stöd, likt man gör till andra föreningar i samhället, och viktiga inflytandeposter på universiteten röstas fram genom direkta val.
När Sveriges Förenade Studentkårer för ett antal år sedan gjorde en utredning om systemen i våra grannländer konstaterade man att studentinflytandet gentemot högskolorna var minst lika gott som i Sverige. Farhågorna för större förändringar av kårväsendet torde därför vara kraftigt överdrivna.
Sätta ner foten
Faran med att ytterligare försena ett beslut diskuteras dock sällan. Hur mycket kraft och resurser har inte lagts ned av kårer runt hela Sverige för att följa utredningar, skriva remissvar och ge idéer till politiker? Just nu sitter anställda och förtroendevalda alla kårer och förbereder sig för de eventuella förändringar av obligatoriet som kan ske. Att sätta ner foten en gång för alla och ta ett beslut vore välbehövligt för alla parter.
Sedan förra året är möjligheterna dessutom större än någonsin då både (s) och (v) sagt ja till ett avskaffande. Så varför tveka?