Jag känner mig sorgsen över hur det går med Saab och Sparbanken
I mitten av 1950-talet lastades serietillverkade Saab 92 för försäljning i Finland. Lennart Lindgren minns två folkhemsklenoder, Saab och Sparbanken, som inte är sig lika idag.
Foto: Scanpix
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
På 40-talet fick jag och mina generationskamrater en sparbanksbok med tre kronor insatta på ett konto när vi föddes. Idag skulle det väl benämnas smart marknadsföring, kanske få bannor av Konkurrensverket. Då var det en del av det framväxande Folkhemmet. Att forma det uppväxande släktet till sparsamma och ansvarstagande medborgare.
Den stora vackra eken
I bankboken fyllde mor på med pengagåvor vid födelsedagar eller när släkten kom på besök. Vid årsskiftet kom räntan. Det lilla kapitalet växte. När jag någon gång fick bankboken i min hand kändes det högtidligt.
På omslaget den stora vackra eken. När jag öppnade bankboken kunde jag med bultande hjärta se hur mycket pengar jag hade. Så mycket de kunde kunna räcka till. Bankboken födde drömmar och fantasier, trygghet och framtidstro. Den stora eken förstärkte tryggheten. Där fanns rötter, historia, skönhet, lek och ett eget rum. Eken stod för stabilitet och säkerhet, som en fyrbåk.
Allt detta förstärktes av tidningen Lyckoslanten. Serien Spara och Slösa gav outplånliga intryck. För den skötsamme gick det väl. Förstärkte bilden av den gode medborgaren som Folkhemmet behövde.
Men i tidningen fanns mycket annat att läsa, knep och knåp, tips och idéer. Det var den enda tidning som fanns under uppväxten vid sidan av bygdens tredagarstidning.
Så raseras Sparbanken. Först går man ihop med Föreningsbanken. Den naturliga eken stajlas och stiliseras. Sedan ger man sig åt marknaden och globaliseringen. Skiftar namn till ett könlöst Swedbank, som man inte ens vet hur det skall uttalas. Så går det som det går. Den som förlorar sina rötter faller. Finanskrisens Gudrun skördar sina offer.
Saab, min barndoms bil. Saab 92 i början av 50-talet. En tvåtaktare som puttrade iväg så sakta och mjukt och tryggt. Som på ett pärlband kom sedan modellerna 93, 95, 96 och 99. Stod där skinande blanka hemma vid det egnahemmet. Svensk kvalitet och framgång. Min fars gunstlingar. Tvätta och putsa på lördagarna. Kolla tändstiften, oljestickan och vattnet i kylaren.
Den puttrande Saaben
Därmed var Saaben klar för söndagsutflykten. Korgen packades med termos, saftflaska, bredda smörgåsar, sockerkaksskivor, kanske en frukt. Saaben tog oss tre så galant till alla de vackra platserna.
En filt på marken över doftande gräs. Frihet, gemenskap och trygg lycka. En stor portion stolthet. Egen bil. Ännu en del av Folkhemmet. Pojkdrömmarna rymde också hisnande färder med Saab Sonett. Sportbilen som var ett under av skönhet när den kom 1956. Kunde pengarna på sparbanksboken räcka till en sådan, mån tro?
Erik Carlsson "på taket" spädde på med sin vilda framfart på rallyvägarna. Den lilla Saaben gick som ett spjut och var en svensk framgångssaga. Ingenjörerna i Trollhättan var inspirerade och utvecklade nya modeller och ny teknik. Den första turbon, 99:an, gick åt som smör i försäljningen. For som ett skållat troll på vägarna. Svensk kvalitet triumferade.
Så började vägen utför när GM tilläts köpa in sig som hälftenägare. Därmed brast banden mellan Saab och Scania. Scania, en annan del av svensk kvalité och framgång.
Kapitalet och kvalitén
Plötsligt var det andra krafter som styrde, utifrån. Borta var bilens själ. Borta den specifika Saaben, som började mixas med Opel, Chevrolet och Subaru. Borta var rötterna. Finanskrisens Gudrun kunde skörda ännu ett offer.
Borta är Sparbanken med det trygga kapitalet. Borta är Saaben med den svenska kvalitén. Borta är några av barndomens ikoner som trygga symboler.
Jag känner mig sorgsen.