Ingen önskar sämre kommunal service
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Runt om i Sverige pågår arbetet med besparingar. Lösningarna är av varierande slag, visar en rundringning som Svenska Dagbladet har gjort. I Haparanda finns ett förslag om att sänka lönerna för alla kommunanställda, inklusive politikerna. I Göteborg höjs skatten med 25 öre, samtidigt som man ska spara två procent på alla stadsdelsnämnder. I Borlänge diskuterar man att avveckla hela verksamheter.
Enligt Lärarnas Riksförbund skär tre av fyra kommuner i landet ned på skolan - dels på grund av minskade barnkullar, men också på grund av ekonomiska svårigheter. Sedan årsskiftet har närmare 400 kommunalanställda lärare sagts upp, ytterligare 665 har varslats.
Visserligen har finansminister Anders Borg aviserat ett extra statsbidrag på 17 miljarder kronor fördelat över tre år för att mildra effekterna av krisen.
Men det räcker inte för att täcka inkomstbortfallet. Några exempel: Trots statsbidraget ska 80 miljoner kronor sparas i Sandviken, 89 miljoner i Kristianstad, 30 miljoner i Kiruna, upp 100 miljoner kronor i Umeå.
Det är dystra besked. Ingen kan förvånas över att kommunerna nu beklagar sig och efterfrågar större bidrag från statskassan.
Men det betyder inte nödvändigtvis att ytterligare tillskott från staten är en lösning på problemen. Med tanke på att mycket talar för att det ekonomiska läget kan förvärras framöver är det inte särskilt märkligt att regeringen håller emot. Enligt kommunminister Mats Odell (kd) kan det bli aktuellt med extra bidrag om krisen skulle fördjupas. I dagsläget är dock fortfarande beskedet till kommunerna att värna kärnverksamheten:
"Vi har satsat 17 miljarder nu och kommunerna måste prioritera."
Ur ett medborgarperspektiv kan det vara lätt att gå på kommunpolitikernas linje. Ingen önskar sig ju färre lärare eller sämre service i hemkommunen.
Men på lång sikt kan regeringens pragmatiska, försiktiga linje löna sig. Om staten tidigt skulle ge stora bidrag till kommunerna och samtidigt öka underskottet i statsbudgeten ger det också negativa effekter på kärnan i välfärden i ett senare skede.
Dessutom finns alltid risken att de höjda bidragsnivåerna permanentas. Om kommunpolitikerna vet att staten kan komma till undsättning kan det egna ansvarstagandet urholkas.
Tuffa beslut hör till kommunpolitikernas vardag. Det är givet att förutsättningarna för verksamheten ändras beroende på konjunkturcyklerna. I en kommun där barnkullarna minskar och ekonomin samtidigt försämras är det till exempel orimligt att förvänta sig att all skolpersonal ska kunna vara kvar.
Däremot bör politikerna på riksnivå se till att kommunerna får bättre chanser att klara sig i framtida kriser. Exempelvis borde det vara möjligt att göra om balanskravet i budgeten, så att det gäller över en konjunkturcykel istället för över ett år. Då blir det enklare för kommunerna att spara i ladorna under goda år och hålla verksamheten i gång under sämre. Dessutom får väljarna en bättre chans att utkräva ansvar när det blir dags.