I år är det 200 år sedan Sverige och Finland slutade vara ett rike
Förra veckan besökte finska presidenten Tarja Halonen Sverige och träffade då Kronprinsessan Victoria.
Foto: Claudio Bresciani / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Delningen av det dåvarande svenska riket i en krympande västlig del av Sverige och en under Tsarryssland lydande östlig del vid freden i Fredrikhamn 2009 kanske många inte tycker är värt att uppmärksamma. Sverige förlorade ju en fjärdedel av sin landyta till den växande stormakten och arvfienden Ryssland.
Kanske både vi i Sverige och Finland ska vara tacksamma för att så skedde. Finland fick påbörja en process som storfurstendöme under Ryssland med skapandet av först en egen enkammarriksdag år 1906 med allmän och lika rösträtt, även för kvinnor! Sedan sin totala självständighet den 6 december 1917.
Svenskfinska storbolag
Gradvis byggde Finland upp sin ekonomi och industriella bas till en numera med Sverige i det stora hela högst jämbördig styrka och nivå. Med mobiljätten Nokia (med nästan en tredjedel av Finlands exportinkomster) som främsta symbol. Skogsindustrin, delvis i gemensamma svensk-finska bolag, är en annan viktig bas för styrkan i den finska ekonomin.
Den gemensamma historien mellan Sverige och Finland är en viktig förklaring till nära och starka ekonomiska band och flera företagsfusioner, Nordea, Storaenso, Teliasonera och så vidare mellan de forna halvorna av det som en gång var stormakts-Sverige. Detta förhållande, liksom våra omfattande kulturella förbindelser, tas upp i flera av uppsatserna i Nordens årsbok 2009.
Det är alltså ingen tillfällighet att svenskfinska företag har lättare att samarbeta och även bli lyckade fusioner än vad som är fallet mellan till exempel svenska och danska företag. I stort sett gäller detsamma mellan svenska och norska företag, framgår av forskarstudier och reportage i affärspressen.
Många egna resor genom åren och närmare studier på plats inom olika företag och verksamheter i våra nordiska länder har gett mig samma bild. Samarbetet fungerar relativt sett bäst när svenska och finska företag och fackliga organisationer har "affärer ihop", trots en viss "språkförbistring" och vissa "kulturkrockar" emellanåt.
Mer nordisk samverkan
Sammantaget finns många goda skäl att uppmärksamma att svenska och finländare har mycket gemensamt och att det nu är 200 år sedan Sverige och Finland upphörde att vara ett gemensamt rike.
Samtidigt som man dock, delvis i spåren av EU-medlemskapet, tvingas beklaga att det fortsatta nordiska samarbetet inte utvecklats vidare och blivit det många en gång, efter världskriget, hoppades på. Idag känns det närmast som något formellt existerande med kanske mest lite kulturfrågor att hantera.
Någon samlade och problemlösande gemensam politisk kraft är det inte i nuläget, även om exempelvis Nordiska Rådet ändå fyller uppgiften som gemensam "mötesplats". Förvisso är även det bra.
Man kan ju inte precis säga att Norden annars agerat speciellt samfällt vare sig i EU eller FN eller i andra internationella fora på sätt som försöker göra skillnad.
Möjligen finns det idag en viss gryende insikt om att den lite bättre fungerande nordisk samverkan och problemlösning via Nordiska Rådets gemenskap snarare hade kunnat vara till fördel än nackdel också i andra internationella samarbetsfora som EU, FN-systemet och liknande.
Exempelvis i försvaret av den i EU-sammanhang avvikande nordiska arbetsmarknadsmodellen och andra liknande frågor.