Gränser för friheten

Gotland2008-07-21 04:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Är det någon som minns amerikanske senatorn Joe Lieberman? I presidentvalet 2000 var han Al Gores parhäst. Duon förlorade knappt mot George W Bush och Dick Cheney. Under ett par år kunde Lieberman sola sig i glansen från den hjältegloria som Gore förärades efter förlusten.
Men säg den lycka som varar för evigt. I dag är han utstött från sitt parti, demokraterna. Liebermans helhjärtade stöd för Bushs krigspolitik faller inte i god jord hos gräsrötterna.
Genom historien är det inte ovanligt att politiker sluter upp bakom en president som kommer från det "andra" partiet. Det brukar till och med ses som en styrka att vara beredd att samarbeta tvärs över partigränsen. Irakkriget är dock inte vilken fråga som helst.
Invasionen av Irak är en vattendelare för 2000-talets politikergeneration. Det är inte orimligt att tillskriva Barrack Obamas vinst i primärvalen till hans benhårda krigsmotstånd.
Lieberman har emellertid inte nöjt sig med att ge ett politiskt handtag till den republikanske presidenten. I årets val stöder han högermannen John McCain. Där någonstans går gränsen för de flesta demokrater. Som det ser ut nu kommer Lieberman att tappa alla sina ordförandeposter i senaten. Trots att han räknas till en av de mest erfarna medlemmarna.
På sätt och vis är det beklagligt att gränserna mellan partierna markeras tydligare. Demokrati handlar trots allt om att på fredlig väg hitta gemensamma lösningar. Däremot går det inte att blunda för att Liberaman varken skriver under partiprogrammet eller tänker rösta på partiets kandidat.
Det finns gränser för den partipolitiska friheten.
Läs mer om