Folkligt stöd men ingen politik
Katrine Kielos talade under Almedalsveckan om att alla kan gå ner i arbetstid för att få en bättre livskvalitet. Wera Svensson lyssnade.
Foto: Jessica Gow
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
En bra utgångspunkt för oss socialdemokrater när vi funderar på den politik som skall föras när vi vunnit valet 2010. Den segern är egentligen inte intressant. Det är 2014 och 2018 som gäller! Så sades det på ett frukostseminarium med socialdemokratiska studenter under Almedalsveckan. Frågan är om vi har en så bra politik att den håller för flera val. Katrine Kielos uttalade paradoxen: högern har en politik, de vet vad de vill - men de har inte folkets stöd. Vi i vänstern har starkt folkligt stöd - men vi har ingen politik.
Kan inte regera ensam längre
Sociologen Magnus Wennerhag menade att politiska klimatförändringar sker inte så ofta. 1968-1970, då skedde ett verkligt politiskt jordskred, och i det lever vi ännu. Vi försöker förhålla oss till de frågor som då ställdes: makten över kapitalet; kollektiva lösningar; resursfördelning. Men de frågorna är helt bort ur dagsdebatten. 2010 skall vi svara på helt annat.
Socialdemokratin har varit van att regera ensam. Det lär inte gå längre. Skall man då gå i samarbete med miljöpartiet och ta tag i miljöfrågorna? Där har man definitivt inte LO med sig. LO vill ha mer kärnkraft för att säkra sysselsättningen i industrin. Men allt fler inser att kärnkraft är ingen lösning för framtiden. Dessutom är det folkpartiets stora idé.
LO vill nog hellre gå i koalition med vänstern. Lars Ohly lyfter fram de gamla frågorna. Rättvis fördelning kräver högre skatt från "de rika". Samhället måste garantera välfärden. Inte går hans tankar alltid ihop. Han är upprörd över att EU vill köra över irländarnas nej till konventionen i folkomröstning. Samtidigt menar han att "folket gjorde ett misstag" när de valde en borgerlig regering 2006.
Partierna på väg att dö
Hans Söderberg är osäker på om ideologierna är döda. Men partierna som vi känner dem är i alla fall på väg att dö. Vem går på politiska möten? Vem känner längre för 1 maj? Och: när brydde sig våra politiker om att lyssna på folkopinioner? Jag nämner bara biblioteksflytten i Visby 2002.
Två rejäla misslyckanden för borgerliga regeringar har väl också något att betyda. Efter det ekonomiska fiaskot 1992-93 blev det 12 år med Göran Persson. I andra länder är det normalt att sy ihop regeringar av flera partier. Men inte i Sverige. Det är ett under om Reinfeldt klarar sig till 2010. Jag har spått att Maud Olofsson får ta över innan dess.
Är det viktigt att alla jobbar jämt? I det högteknologiska samhället behövs rätt få anställda. Kanske kan många fler friställas för att odla sin trädgård, eller sina hobbyer. Katrine Kielos talar om att i stället driva "omsorgslinjen". Låt alla gå ner i arbetstid för att få en bättre livskvalitet. Det skulle gå utmärkt, om vi bara avstår från en hel del prylar och en hel del klimatskadligt resande. Men ack, hur går det då med den heliga "tillväxten".
Finns egentligen "vänster" och "höger" kvar, i folkdjupet? Det sägs att alla samlas mot mitten. 80 procent säger sig vilja betala skatt för att bevara välfärden. Men även de vet att det inte räcker.
En stor pensionsöverenskommelse gjorde att folk får betala mycket mer själva för sina pensioner. Vi är på väg åt samma håll med sjukvården. Går det att göra egenintresset till vänsterpolitik? Jag vet inte hur den tänkte som ställde den frågan. Men nog tycks det mig, att då har ideologierna smält ihop.