Femtiotalet som Erlander såg det
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I Washington var etablissemanget skakat, för att inte säga chockat. I Moskva triumferade man.
Här hemma tycks vår statsminister däremot ha varit märkvärdigt oberörd av uppståndelsen. I dagboken dröjer det i alla fall en hel månad innan det dyker upp en notering om detta mänsklighetens första språng ut i rymden. Och då har ryssarna, typiskt nog, redan hunnit skicka upp en sputnik till.
Kapplöpning om rymden
Sen USA:s första uppskjutning slutat i fiasko, myser Erlander ändå över en lustighet, lånad av den alltmer oumbärlige Olof Palme:
"Ryssarna är verkligen ineffektiva. Dom har inte lyckats få ner sin rakethylsa på två månader, för amerikanerna tog det bara sex sekunder."
Men Erlander hade onekligen annat att tänka på. Hösten 1957 är politiskt ovanligt het. Pensionsfrågan går in i ett avgörande skede, samtidigt som den rödgröna koalitionen spricker efter sex år.
Den har aldrig varit populär hos de egna, men Erlander beklagar ändå. Inte bara av politiska skäl. Mellan honom och centerledaren Gunnar Hedlund har samarbetet utvecklats till personlig vänskap.
Det gör det vemodigt att skiljas, heter det den 31 oktober:
"Nya vänner vinner man inte i vår ålder. Men det här med Hedlund har på ett alldeles särskilt sätt blivit personligt."
Hedlund hinner också göra Erlander en sista tjänst, då han vägrar nappa på högerns och folkpartiets frierier. Därmed stäcks borgerlighetens regeringsplaner och socialdemokraterna kan fortsätta regera ensamma.
Avgångstanken finns
Den Erlander vi möter i 1957 års upplaga är, naturligt nog, betydligt säkrare i sadeln, än de första årens. Hälsobekymren är dock desamma, liksom tvivlet på den egna förmågan.
Just denna höst verkar han ha upplevt en förtroendekris i förhållandet till rörelsen. Avgångstanken finns, men vem ska han lämna över till? Torsten Nilsson, socialministern, verkar ha varit huvudkandidat.
1957 skakas regeringen också av en tragedi, när kommunikationsministern, Sture Henriksson, begår självmord efter bara en månad på sin post. Orsaken är en fylleriförseelse, som Expressen hotat avslöja.
Tragedin utlöser självanklagelser hos Erlander, samtidigt som det gäller att omgående hitta en ersättare. Det blir västerbottningen Gösta Skoglund, ett val som bara Skoglund själv verkar ha varit tveksam till.
Under året hinner Erlander också ta emot Indiens Nehru, själv gästa Jugoslaviens Tito och börja bekanta sig med svensk television. Särskilt imponerad är han inte, varken av Tito eller teven.
Politikernas villkor
En otäck rykteskampanj, riktad mot de bägge sönerna, stämmer förstås ner humöret. Men trots allt är politiken fortfarande en idyll. Statsministern reser omkring ensam i landet, utan tillstymmelse till livvakter.
Erlanders dagböcker ger oss en unik - och underhållande! -- inblick i en statsministers tankevärld. Som läsare får man också verkligen tillfälle att fundera över hur politikernas villkor förändrats på femtio år.
I dag hinner de väl knappast skriva dagbok. Får de ens tid att tänka?